Märkliga tecken

Allt började för flera år sedan, strax innan min mediala förmåga vaknade till liv. Det var när jag åkte med bilen in till Enköping som jag la märke till att jag ofta mötte ambulanser. Det hände en gång, två gånger, tre gånger ja… nästan varje gång jag åkte med bilen så mötte jag en eller flera ambulanser.

Det var ett lustigt sammanträffande tänkte jag. Inte så konstigt i sig då folk blir sjuka eller råkar ut för olyckor och behöver åka med ambulans till sjukhuset, så det är ju inget konstigt med att man möter dem lite då och då. Så jag ryckte på axlarna och tänkte inte mera på det. Problemet var att det inte bara var lite då och då…. det blev mer och mer.

Ja, det började faktiskt störa mig en aning att det hela tiden dök upp ambulanser när jag åkte. Jag är mycket väl medveten om att folk inte blir sjuka eller råkar ut för saker på grund av att jag ska möta ambulanser, nej, det är ju absolut inte så…. ambulanserna finns där av helt och hållet sina egna anledningar.

MEN jag mycket väl medveten om att andevärlden påverkar mig till att åka vid just speciella tidpunkter då de vet att en ambulans är på väg. När jag skulle iväg så glömde jag något eller så kom jag plötsligt på att åka en annan väg än tänkt eller så hände något annat som på ett och annat sätt lyckades föra MINA vägar till ambulanserna.

Det här började att skapa ett obehag hos mig. Att ständigt möta ambulanser, om det bara är ett sammanträffande, varför har jag inte mött dem så ofta tidigare? Och om det inte är ett sammanträffande vad betyder det? Vad var det andevärlden ville säga mig? Var det en varning och i så fall en varning för vad? Var det ens till mig? Det kanske var till min man som satt bredvid mig och när vi frågade andevärlden så var de mycket förtegna om saken. De gav inga direkta svar om vad det hela handlade om, men jag anade att bakom dessa undvikande svar så fanns något de inte ville säga. Så tiden gick och under vissa perioder så kunde jag faktiskt ignorera ambulanserna som dök upp varenda gång jag åkte bil, men ständigt kom ändå frågorna tillbaka… varför dessa ambulanser hela tiden?

Ibland försökte jag ta det lite som en utmaning… vart skulle jag möta en ambulans denna gång och hur många? Ibland kunde jag skratta åt det hela, men ständigt låg dessa möten och gnagde i mina tankar… och ständigt återkom frågan varför?

Så flyttade vi upp till Kramfors och då hände en sak som inte längre gick att ignorera: det var inte längre bara ambulanser utan nu var det dessutom räddningstjänstbilar, brandbilar, poliser och bärgningsbilar. I princip varje dag när jag bara tar mig ur huset för at handla mat eller hämta barnen från skolan så möter jag ett eller flera av dessa fordon. Det är ganska få tillfällen med korta resor som jag är ute och ändå dyker dessa fordon upp hela tiden.

Återigen tänkte jag… äsch… det är bara hjärnspöken… varför skulle det på något vis betyda något i huvud taget. Olyckor och brott sker ju inte för att andevärlden ska ge tecken till någon… nej, det är ju faktiskt bara dumheter. Bara väldigt fåniga hjärnspöken… Samtidigt så insåg jag mer och mer hur andevärlden påverkar mig till att åka vid speciella tidpunkter… hur jag bara råkar glömma något och måste hämta det innan jag kommer iväg, att jag ibland kommer iväg på tok för tidigt för att jag sett fel på klockan. Plötsligt så kommer just den där känslan av att åka en annan väg än den vanliga och så börjar Spotify krångla och så måste jag pilla med det innan jag kan åka vidare.

Och om jag för en gångs skull inte möter ett endaste räddningsfordon och drar en lättnadens suck… så ta mig tusan men en minut senare ligger det oftast en ambulans med blåljus och siren bakom mig och när jag släpper förbi den så undrar jag stilla i mitt huvud: va ända in i helsike kom den ifrån???? Eller när jag står parkerad på en parkeringsplats och tittar i backspegeln och då ser att en ambulans eller räddningstjänstbil parkerat precis bakom min bil… av alla tomma platser de kunde ställa sitt fordon… just bakom mig????

Foto av Mikhail Nilov pu00e5 Pexels.com

Det mest komiska i det här sammanhanget var gången då jag hade mina tankar tyngda av bekymmer och tankar som fick mig att må riktigt dåligt mötte en stor bärgningsbil som hade en liten åkgräsklippare på släpet. Jag tyckte det var så komiskt att se just den synen och förstod genast den fina symboliken i det. Stort fordon som bär på ett litet problem… ja menar för ärligt… hur ofta ser man en stor bärgningsbil ha en liten åkgräsklippare på släp??? Det var något som dock fick mig att skratta lite åt mina egna bekymmer den dagen.

Dessa möten är nu vardag och jag har accepterat dessa tecken och jag börjar få en djupare känsla av trygghet i att möta dem. Det känns faktiskt ganska tomt att ändå ibland inte möta en endaste ambulans eller brandbil. Det är liksom de och jag…. och det är kanske just där kärnan i budskapet i dessa tecken ligger… det finns många sätt att hjälpa dem som är i nöd… vissa gör det genom att ge hjärt- och lungräddning, andra genom att släcka branden eller föra den trasiga bilen till en verkstad… och jag hjälper både människor och andar på mitt eget lilla sätt… och plötsligt blir dessa tecken lättare att förstå. Det är inte en varning alls… det handlar om vad jag gör.. att förstå att även mitt arbete är viktigt, för ju mer jag behöver förstå att något jag gör är viktigt, desto fler fordon dyker upp har jag upptäckt. Andevärlden försöker göra mig uppmärksam på viktiga saker i mitt arbete helt enkelt.

Det är när jag ska ge något viktigt budskap till någon eller på något vis hjälpa en ande som dessa fordon dyker upp för att påminna eller uppmuntra mig till att göra det som är mitt jobb även fast det ibland känns lite svårt för att jag är ganska blyg av mig och inte tycker om att vara den som säger eller gör saker.

Att tolka och förstå tecken är inte alltid enkelt och andevärlden finner det MYCKET roande att se på när man skrynklar ihop varenda hjärncell i försök att komma på vad dessa tecken kan tänkas betyda. I mitt fall tog det flera år att komma underfund med vad det är andevärlden försöker påpeka för mig.

En sak är säker… andevärlden vet sannerligen hur de ska hålla en sysselsatt så man inte får det tråkigt.

När andar blir ett helvete

Att möta andevälden är oftast något fantastiskt. Att möta kärleken från de nära och kära man har på den andra sidan, att inse att de är inte borta, bara på en annan plats. Att möta glädjen hos naturväsen som lever omkring en och ta del av deras kärleksfulla tillvaro. Att känna tryggheten av sin guds närvaro och känna att man alltid har någon som kan ge vägledning vid sin sida. Att få ta del av en värld som är så makalös otrolig att det egentligen bara finns ett ord som kan beskriva känslan: magisk.

Ofta möter Peter och jag dock en annan sida av denna verklighet. Den när allt det underbara och fantastiska blir till rädsla och mörker. Den när andar blir till ett helvete.

När man känner av en närvaro som ger en rädsla och oro, en närvaro som skrämmer och en närvaro som börjar ta ifrån en. När man känner hur kroppen dräneras på energi och nätterna blir en mardröm. När man tappar all den glädje man en gång hade inom sig utan att förstå varför den försvinner. När man dag in och dag ut i månader, ja kanske år känner hur hopplösheten växer inom en och ljuset omkring en blir allt svagare. När man hör röster som inte talar med vänliga ord utan istället driver en till vansinne med hån och elakhet. När vare sig psykologer, behandlingsmetoder eller medicin hjälper och man står där hjälplös och övergiven.

När hemmet som borde vara den trygga platsen som ger vila och återhämtning blir till en plats man undviker att vara på. Där man känner obehaget växa och vare sig nya tapeter eller ny soffa kan få energierna att bli ljusare eller lättare. När barnen gråter för att de inte vågar vara ensamma i sitt rum och husdjuren aldrig får ro. När luften blir tung att andas och man hela tiden väntar på att något skrämmande ska hända.

Jodå, andevärlden kan skrämmas och andar kan bli till ett helvete och det som har förvånat både mig och Peter är hur många människor som lever med detta helvete dagligen.

För allt i andevärlden är inte kärlek, allt är inte omtanke och allt är inte glädje. Andevärlden är en kolossalt stor plats. Otroligt mycket större än man kan föreställa sig och i denna värld finns en fauna och flora av olika sorters andeväsen som alla har sin plats och roll i den balans som får andevärlden och vår fysiska värld att fungera som den ska.

Alla andar befinner sig inte heller på den andra sidan, en del är kvar i den fysiska världen och stör oss med sin oro och sin frustration över att inte komma vidare. En oro och en frustration som växer sig starkare med tiden likt ett rop på hjälp som hela tiden måste höja rösten för att någonsin bli hörd.

Foto av Tim Grundtner pu00e5 Pexels.com

Vad gör man när man råkar ut för dessa andar som gör livet till ett helvete? Ja, en bra början är att söka hjälp hos någon med kunskap och erfarenhet av att arbeta med andar och andevärlden. Den viktigaste grunden är att alltid ta reda på vad som hänt för att sedan därefter kunna finna en lösning på problemet. Ingen ande är den andre lik och det som fungerar i ett fall kan vara helt meningslöst i ett annat.

Oftast finns en anledning till att man har dessa störande andar omkring sig. Ett vanligt problem är man har bosatt sig på en plats där dessa andar redan finns och att de påpekar sin existens. I vissa fall kan man ta bort dessa andar, men det finns också fall där andarna behöver få stanna kvar för att de hör samman med platsen och att det istället är människan som behöver flytta på sig.

Ett annat vanligt förkommande problem är att personer öppnat upp sig mot andevärlden och släppt in alla andar som svarat. Att göra så är alltid en risk då andevärlden är en enormt stor plats med en så enorm mängd andar och andeväsen att det inte går att föreställa sig. Här är det därför viktigt att man lär känna sina närmaste andar och att man i första hand bara vänder sig till dem man känner när man öppnar upp mot andevärlden.

Ett problem för många människor är att förstå och acceptera att vi människor inte har kraften eller förmågan att kontrollera andevärlden. Det är inte alltid vi människor som har rätten att bestämma över andar, det är inte alltid man kan styra och ställa och få saker att lösa sig på det vis som passar oss människor bäst. Det finns många krafter som är större och starkare än oss och kommer alltid att förbli det. Därför behöver vi människor ibland acceptera att det är vi som behöver lyssna och flytta på oss.

För det mesta är mötet med andevärlden en fantsikt och underbar upplevelse, men det finns också en annan sida och den sidan ska man inte blunda för. Det är först när man förstår den sidan som man kan förstå de problem som många upplever i sitt möte med andevärlden.

Det är också viktigt att man söker hjälp om man upplever problem. Den negativa stress och oro som dessa andar ger är inte bra att leva med en längre tid. Den hindrar en från att leva det liv man egentligen borde leva, den tar bort kraften och glädjen till livet på ett sätt som gör att man lätt hamnar i depression.

Andar kan bli ett helvete, men lösningar finns så att man inte behöver leva med helvetet för alltid.

Ta hand om dig och tack för att du tittade förbi!

Kram

Rosemarie

Du vet om att vi finns

Vissa gör mer väsen än andra, så är det bara och har man sju vättar i sitt hem ja då är det dem man hör och känner av. För de är alltid med och vill undersöka. Vad är det och varför? Det är de stora frågorna och försöker man ge sig in i en diskussion om tid ja… då är man sysselsatt ett bra tag och det slutar alltid med att man ger upp. Att förklara för någon som helt saknar tidsbegrepp vad tid är… ja det är en utmaning på alla sätt och vis.

Vättarna har en helt obeskrivlig glädje och nyfikenhet som alltid får mig att skratta. I deras värld finns det inga problem… ja förutom om ölen skulle ta slut och det inte skulle bli någon fredagsöl. Det skulle vara väldigt tråkigt. Så för säkerhetsskull så vill vättarna titta in i kylskåpet för att se om det finns öl så det räcker till på fredag. Fast den lilla burken med öl som står i kylskåpet den är en gåta… för det är ju bara en halv ölburk… vart har den andra halvan av ölen tagit vägen och hur ska vi kunna hitta den? Och så begrundar de problemet och är sysselsatta med att komma på ett svar.

Sist vi besökte skogsfrun i skogen så försökte vättarna smyga med sig en vätte från skogen så att den också få se hur kul vi har det här hemma och provsmaka hallonsylt och öl. Varesig trollet eller älvorna som bor hos oss frågar så mycket eller hittar på så mycket saker som vättarna gör. Tyvärr så leder det ofta till att de liksom lite hamnar i skymundan. Vi vet ju att de finns här hemma och jag tar med mig stenar till trollet från ställen vi besöker och plockar då och då blommor till älvorna.

Det var dock en dag som jag gick en promenad och mötte en vittra som jag insåg att vättarnas festliga liv inte bara märks här hemma. Även hon hade hört att vättarna hos oss hade det väldigt festligt och var väldigt glada och lyckliga. Då fick jag genast dåligt samvete. Jösses så tokigt att vi pratar så mycket med vättarna och att de får så mycket uppmärksamhet medan trollet och älvorna tyvärr inte riktigt får det ( fast vi vet att trollet är med vättarna för det mesta så den är ju med den också).

Vittran tittade upp på mig med förvåning och sa då något som jag aldrig tänkt på:

– Men du vet ju om att de finns där och det är det som är viktigast.

Hon fortsatte: de allra flesta människorna går bara förbi oss, de vet inte om att vi finns och de bryr sig inte om oss. De har glömt bort oss, men du vet att vi finns och du tänker på oss. Det är det viktigaste. Så berätta för andra människor om oss så fler förstår att vi finns, det är så du hjälper oss.

Jag blev ganska förstummad av detta svar för helt ärligt har jag inte tänkt ur det perspektivet tidigare. Att bara vetskapen om deras existens skulle vara så betydelsefull för dessa väsen. Vid lite närmare eftertanke så inser jag den sorgliga sanningen. Det är nog ytterst få som ser dessa väsen och bemöter dem med glädje och vänskap på det vis som vi gör i vår familj. Det måste också vara väldigt frustrerande för dessa väsen att hela tiden vara osynliga och hela tiden leva med vetskapen att ingen egentligen bryr sig om dem.

Förr i tiden så var människorna medvetna om att det fanns andeväsen i naturen som man behövde visa hänsyn till. Man kunde inte bara hugga ner träd, göra sönder mark eller jaga djur i skogen utan att först be om lov. Man visste att det fanns andra som levde där, men idag har de allra flesta människor tappat bort denna vetskap och med det så skadar vi många gånger dessa naturväsen bara genom vår okunskap.

Foto av veeterzy pu00e5 Pexels.com

Människor röjer, klipper, hugger och dödar utan att ägna någon större tanke åt att växter och träd har lika mycket själ som vi människor. Att djur och insekter har samma rätt att få leva i sitt hem som vi människor har. Att allt… även det som vi människor bara ser som värdelös mark faktiskt har ett värde för dem som lever där.

Naturen är heller inte bara skogen eller den orörda ängen. Nej, naturen är överallt för hela jorden är egentligen inget annat än natur i olika former. Till och med där höghusen av betong står och marken är täckt av asfalt så finns natur och med det så finns också andevärlden och andeväsen där. Det är först när man ser och förstår att det finns något överallt som man kan förstå hur mycket oreda vi människor skapar i denna värld bara genom att inte bry sig om något annat än oss själva och vår egen vinning.

Vättarna ser dock detta, likaså trollen, älvorna, vittrorna och skogsfrun. Jättarna och näcken, för att inte tala om gårdstomtarna som tynar bort när jordbruken läggs ner. De och alla andra väsen som är en del av naturens skyddsandar de ser och de oroas av våran okunskap. För de vet vad som händer om människan förstör naturen så mycket att naturens skyddsandar inte längre kan leva lyckligt där, de vet att platsen blir en olycklig plats för allt levande, även för människor. En plats där ingen mår bra.

Så öppna ögonen och titta dig omkring. Se på träden, se på grässtråna, se på insekterna och se på djuren och med lite tur så får du kanske även syn på dem som råder över naturen. De väljer själva vem de vill visa sig för eller prata med, de väljer själva vem de vill bli vän med. Oavsett om du ser dem eller ej, så var medveten om att de finns där och börja visa hänsyn. Det är bästa sättet att hjälpa dem göra sitt jobb: att hela platsen där de lever så att allt levande kan må bra där…… även människor……även du. Fundera på det.

Kram

Rosemarie

En selfie kan säga mer än tusen ord

Det var en insikt som kom till mig häromdagen. Allt började med att jag i somras kom på att det var ett par år sedan jag bytte profilbild på Facebook. Kanske var det rentav dags att byta? Sagt och gjort så började jag ta selfies på olika ställen som jag besökte under sommaren. Men varje gång jag tittade på dem så blev jag besviken.

Det som jag såg på fotona gjorde mig mest ledsen. Okej, jag är så långt ifrån en fotomodell man kan komma och brukar alltid se bedrövlig ut på foton, men även med den vetskapen och med ribban väldigt låg så kunde jag inte bli nöjd med ett endaste foto. Vad var felet egentligen?

Jag förstod det inte utan försökte med nya foton på nya ställen, men de flesta raderades och hur jag än redigerade fotona som var kvar så var det inget jag ville visa upp som profilbild. Så häromdagen var jag åter ute på promenad och kom till en sjö och tänkte att det där blir kanske en bra bakgrund så jag tog en ny selfie… och det var då jag insåg problemet.

Jag tittade på mig själv på fotot och tittade in i mina ögon och det var då jag insåg problemet… ingen glädje och ingen lycka. Det var det som var felet på varenda foto som jag tagit under hela sommaren… inte endaste uns av glädje i mina ögon. Hur jag än försökte le på korten så gick det inte att fejka fram lycka i mina ögon.

Jag brukar säga att ögonen är själens spegel och när jag såg mina egna ögon så såg jag rätt in i min egen själ och det jag mötte där var en sida av mig själv som jag inte hade sett tidigare. En insikt om att allt inte var så bra som jag trodde att allt skulle vara. Så jag började titta på vissa saker i mitt liv och insåg att nej… själen kan inte ljuga. Är den inte lycklig så är den inte det hur mycket jag än försöker låtsas om att allt är bra och le på fotona.

Så jag började fundera på vad som skulle kunna få min själ att börja le igen och insåg att det åter igen blir dags att börja lyssna på hjärtat och låta det vägleda mot nya drömmar och nya mål i livet. För själen vet oftast instinktivt vad det är den behöver för att bli lycklig. Problemet är att det är så lätt att ignorera sitt hjärtas röst. Alltid hittar man ursäkter för att kunna få fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Är det inte ekonomi som styr livet så är det något annat som får en att bara plöja vidare i samma fåra utan att stanna upp och fundera på vad det ens finns för mening med att gå där. Så har det varit för mig. Jag fastnar lätt i det jag gör och tänker att jahapp… det är det här jag ska göra resten av mitt liv. Sällan tänker jag på att det kan finnas alternativ. Oftast är det andevärlden som påpekar för mig att nu är det dags hitta på lite nya stigar i livet. Att börja se saker och ting ur ett annat perspektiv och börja göra andra saker i livet.

Så har det varit även i detta fall. Andevärlden var där hela sommaren och försökte få mig att se det uppenbara, men denna gång så tog det ett tag för mig att själv inse det uppenbara och kanske svårast av allt: att prata om det. För så länge man bara har tankar i huvudet så kan man ändå avfärda dem och säga till sig själv att det är bara fantasier, men när man börjar prata om dessa tankar och funderingar så inser man plötsligt att de är verkliga. Kanske mer verkliga än man någonsin vågat föreställa sig.

Andevärlden säger alltid till mig att det är handlingar som räknas. Vad man tänker blir först något när man utför handlingen. Så här står jag nu… med insikten om vad som behöver förändras och väntar nu på att få möta ännu en utmaning i livet och jag förstår att om det är något som kommer ge mig tillbaka glädjen i mina ögon så är det just det. Hoppas bara att det blir som tänkt.

Så ta ett foto på dig själv och titta in i dina ögon du med och våga se vad som finns där att se, prata med din egen själ för det är då du vet om du också behöver ändra något i ditt liv.

Kram

Rosemarie

Medial utvecklingskurs

Att vara medial handlar inte bara om den mediala förmågan utan även om att ha förståelse för hur andevärlden fungerar.

Vi kommer att hjälpa dig med att utvecklas och hjälpa dig att hitta ditt sätt att arbeta medialt. Vi erbjuder en kurs där du kan utveckla din medialitet över internet, första kurstillfället är en introduktionsträff (kostnadsfritt), max 8/tillfälle, 24/10 14:00-16:00. Vi går igenom vad andevärlden är och hur är vi är sammanlänkade med dem, vad som händer efter att vi dör. Vi pratar också om vad medial förmåga innebär och hur man kan utveckla sin mediala förmåga, vi kommer även att ha enkla prova på övningar. Vi som håller i kursen är Peter Thorsell och arbetar som medium och Rosemarie Grobosch Thorsell, völva upplärd av andevärlden.

Detta är vad som kursen innehåller

  • Information om andevärlden:
  • Vad är andevärlden och hur är vi sammanlänkade med dem.
  • Vad är syftet med våra liv.
  • Vad händer efter att vi dör.
  • Vad är naturväsen, hur ser de ut, vad kan de hjälpa oss med och vad kan vi hjälpa dem med.
  • Gudar och olika andeväsen
  • Själsfränder och andra sammanlänkade själar
  • Ödet, ödesvägarna och meningen med livet
  • Övningar som öppnar upp sinnena så som syn, hörsel, känsla i det mediala
  • Privat sittning, vad ska vi tänka på och hur går det till.
  • Att få fram bra budskap.
  • Överföring av andar :
  • Vad ska vi tänka på att ta reda på innan vi för över andar och hur för vi över andar på bästa sätt. Du kommer få vara med och föra över en ande.
  • Reningar:
    Hur gör vi när vi tar bort dåliga energier och hur gör vi när vi lägger dit nya bra energier. Du kommer få vara med och rena.
  • Healing, hur fungerar healing och hur ger man det på bästa sätt

Målet med avslutad kurs är en bred förståelse för andevärlden och de olika andeväsen som omger oss. Hur man utvecklar sin mediala förmåga genom att stärka sitt samarbete med andevärlden. Att finna sin personliga mediala kraft och utveckla förmågan att använda den.

Vi har kurs: söndagar 14:00 – 16:00 max 5 deltagare, startar 24/10. Anmälan sker via medialkraft@hotmail.com eller sms 076-228 96 78
10 tillfällen, 24/10, 31/10, 7/11, 14/11, 21/11, 28/11, 5/12, 12/12, 19/12, 2/1 till en kostnad på 2300 kronor inklusive moms.
Introduktionstillfället är gratis, vill du sedan fortsätta kursen så betalar du in 2300 varav 500 är anmälningsavgift och betalas inte tillbaka. Vid sjukdom eller andra olyckliga omständigheter som förhindrar deltagande kan avgiften utom anmälningsavgiften betalas tillbaka. Läkarintyg eller annat giltigt intyg ska uppvisas. Vi innehar f-skatt sedel, organisationsnummer: 969790-5280.

Varmt välkomna, Peter Thorsell, Rosemarie Grobosch Thorsell

Och så gick han vidare…

Igår hände en lite märklig sak. Ja, faktiskt lite märkligare än i vanliga fall. Igår sa jag hejdå till min pappa…för alltid.

Det är över 18 år sedan min pappa dog. Vår relation i livet var inte särskilt bra. Han var mest arg och jag var mest rädd, men efter hans död så fick vi ändå till slut den relation som vi borde ha haft i livet. Hans närvaro som ande blev viktig för mig och på något vis kände jag att han ändå var min familj som alltid stöttade mig i ur och skur. Han blev till slut den pappa som han aldrig riktigt lyckades vara i livet.

Men det senaste halvåret har hans ande varit mer och mer frånvarande. Han satt inte längre alltid i bilen när vi åkte, han tittade inte längre på när barnen lekte och när alla andra andar i huset samlades för fest och samtal så var han sällan där. Han kunde skymta förbi ibland, men det blev allt ovanligare. Ingen som gick runt i grön jägarhatt och spelade dragspel för allt och alla.

Jag förstod dock varför han var så frånvarande. Det var dags för honom att förbereda sig för ett nytt liv. Ett nytt liv och en ny chans att utveckla sig. Också en chans att gottgöra en del av de fel han gjorde i sitt förra liv. Ett nytt liv är något andar arbetar hårt med. Det är mycket som ska planeras, ordnas och förberedas inför. Det finns så många val och möjligheter i ett liv och dessa måste väljas med omsorg så att anden/själen utvecklas så bra som möjligt. Jag förstod att han var upptagen med sin förberedelse och att han behövde distansera sig från oss levande i familjen för att kunna fokusera på sitt eget arbete.

Igår var dock stunden kommen då det var dags för oss att ta farväl av varandra helt. Sista gången då han tittade till oss, gav hälsningar och sista gången han gav mig en kram. Det var vemodigt samtidigt som det kändes rätt.

Vi gick en promenad runt en vacker liten sjö där jag bor medan jag pratade med honom. Solen sken och trädens höstfärger var otroligt vackra. Han bad ännu en gång om ursäkt för att han inte hade varit den pappa han borde ha varit åt mig, men jag sa att jag var glad ändå. Min uppväxt har trotts allt gjort mig till den jag är och trotts mina små knepigheter är jag glad att jag är den jag är. Han gav mig ett par sista råd och bad mig krama om barnen från honom.

En sista kram och nu är han borta för alltid på sätt och vis. Vi kommer aldrig träffas igen vare sig på denna sida eller på andra sidan. Vi kommer gå om varandra så att säga. Den delen känns lite märklig, men inget att göra något åt. Det är som det är.

Så med dessa ord vill jag skicka till min pappa all min kärlek och all lycka till. Jag hoppas du går din nya ödesväg med mod och kärlek. Att valen blir lättare att göra och att du slipper fastna i alkoholens klister.

Tack för att du ändå la grunden till den jag är. Allt var inte dåligt. I många stunder så var det ändå du som hade rätt (ja, jag erkänner det).

Till minne av pappa ❤

Den oändliga historien

Det var en gång för länge sedan på en fjärran plats en ung kvinna som låg i gräset och tittade upp mot stjärnorna. Hon låg där och lyssnade till vindens sus och plötsligt så började hon höra en berättelse i sitt huvud. Det var som en röst som berättade något hon aldrig tidigare hade hört och med orden kom bilder som fick tid och rum att sluta existera.

En saga om ljuset, mörkret, hjältar och svek. En saga där ödet viskar med hoppets röst till den som bara vågar tro på sin inre styrka och där även den mest osannolika kan bli den som räddar alltet och får ta plats vid kungens bord.

En saga som berättats tusen gånger förr och ändå så behöver den berättas igen. Den unga kvinnan återvänder till sin by och berättar sagan för sina yngre syskon. Trollbundna lyssnar de och önskar att de kunde få vara med där i striden för ljuset och vara en av de osannolika som blir hjältar i slutet. Så sagan berättas många gånger och fler och fler börjar lyssna och fler och fler börjar berätta den med sina egna ord och sina egna bilder.

Sagan lever så vidare och börjar vandra från by till by tills alla hört talas om om den osannolika hjälten. Han har hunnit byta namn många gånger och fienden har skiftat den med så till slut kommer en dag då sagan börjar blekna bort och människorna trollbinds inte längre av den. Så en dag sitter en gammal man vid ett träd och njuter av solens strålar som värmer hans ansikte när en röst börjar tala i hans huvud och en ny saga berättas. Även denna gång om livets kamp, men med en ny hjälte och med nya intriger och så föds en ny saga som kan trollbinda människorna.

Vem är det som viskar dessa sagor i människornas öron och varför gör de det? Svaret är andevärlden. De är där hela tiden och inspirerar människor till att berätta om andevärlden och livet hela tiden så att vi aldrig ska glömma verkligheten. De ger oss glimtar och ögonblick i böcker och filmer, i musiken och i konstverken, de ger oss ledtrådar i spelens sagovärld. Överallt finns dessa berättelser, som berättar om något mer än bara vardagliga bekymmer. Dessa storslagna äventyr som slår oss med häpnad och musiken som får oss att förvinna in i andra världar. Konsten som ger oss nya perspektiv och orden som väcker tankar vi inte kan få ur våra huvuden.

I grunden är historian den samma om och om igen. Den berättas bara med nya ord, med ny teknik och med nya toner. Namnen byts ut, men hjältarna är fortfarande de osannolika som ingen hade kunnat tro skulle kunna möta ödets utmaningar. Varför gör andevärlden såhär? Varför ger de oss inspirationen?

Svaret är ganska enkelt: för människan tappar intresset, glömmer så snabbt och hittar på annat istället. När vi gör det så glömmer människorna kunskapen om andevärlden och meningen med våra liv. Utan den kunskapen så tappar vi orienteringen i våra liv och går vilse, så vi behöver hela tiden påminnas om vad som är viktigt i livet, att våga tro på oss själva och våra möjligheter att skapa förändring. För om den osannolika hjälten kan lyckas så borde vi också kunna göra det om vi bara vågar tro. Och däri ligger kanske den djupaste kärnan… att våga tro.

Andevärlden försöker påminna oss om att våga tro på vår inre styrka. I sagorna finns en strävan… en önskan om att uppnå något annat och befrielse från det som kväver oss. En inspiration som faktiskt även kan förändra våra egna liv. För vi alla befinner oss i vår alldeles egna saga där det finns både läskiga monster som försöker hindra oss från att nå våra drömmar och vänner som hjälper oss längs vägen. Livet är en ständig kamp där vi själva har huvudrollen och är den som bestämmer om sagan ska sluta med ett uppgivet platt fall eller om striden ska fortsätta till sista andetag.

Vi behöver alla uppmuntran och stöd i vår egen kamp och när vi då ser, hör och känner dessa historier så väcks något inom oss. En gnista som tänder en glöd som ger oss styrka och mod och får oss att tänka att … jag kanske klarar det här ändå.

Foto av Alesia Kozik pu00e5 Pexels.com

För mig är det ett sånt ögonblick varje gång min dotter vill titta på Frost 2-filmen och vi kommer till scenen där Elsa kommit till Ahtohallan och sjunger ”Släpp loss dina krafter. Berika dig med den kunskap du får. Det är den du själv har väntat på. Hela mitt liv (Hela ditt liv) Visa dig” .

Hela mitt liv har jag sökt och känt ett sådant stort behov av att få veta mer… om allt…. men ingen kunde ge mig svaren förens jag öppnade upp min mediala förmåga och svaren kom. De flödade fram och ju mer jag frågade desto mer började jag inse hur världen fungerar både här i vår fysiska värld och på andra sidan i andevärlden. Varje gång jag ser den scenen i den filmen börjar jag gråta.

Med dessa ord vill jag öppna ögonen på alla dem som söker svar från andevärlden i gamla myter och religiösa texter. Visst finns det mycket att lära där, men lika mycket kan man lära sig genom att titta och lyssna på det som skapas här och nu. Andevärlden berättar så mycket för oss hela tiden just för de vet att de allra flesta människorna tappar intresset väldigt snabbt. Vi behöver hela tiden påminnas och med de kommer ständigt med ny inspiration till dem som lyssnar.

Imorgon torsdag kl. 19:30 kommer Peter Thorsell och jag ha en livesändning i vår grupp på FB ”Andar & medium” med tema andevärldens inspiration i film, musik, litteratur och konst.

Varmt välkommen!

Kram

Rosemarie

I ett annat liv

Allt började en morgon för ett par veckor sedan då jag låg i sängen och precis hade vaknat. Jag låg där och hade tankarna på saker och ting som skulle göras under dagen när det helt plötsligt ur ingenstans kom en bild i mitt huvud.

Det var för länge sedan, jag skulle gissa för 1500 år sedan någonstans i Asien, de nordligare delarna. Det hela utspelade sig i en hydda eller tält och det var elden från eldstaden som gav ljuset. En krigare i läderrustning var på väg att våldta en kvinna på hennes säng. Jag ser hur kvinnan drar fram en kniv som ligger under sängen och trycker den mot krigarens strupe och säger till honom: ”Inte så här”

Han backar bakåt och hon säger: ”Du kan få mig, men inte så här”

Och scenen var över och jag bara låg där i sängen och undrade vad ända in i helvete var det där???

Jo, jag förstod att detta var en bild från ett av mina tidigare liv och att jag var kvinnan som låg där på sängen, men varför visade andevärlden det där för mig?

Jag började såklart fråga andevärlden om vad det var de hade visat mig och allt eftersom under dagen så fick jag en allt djupare förklaring och insikt om det livet.

Jo, kvinnan var jag och jag levde där i en mindre by, någonstans i Asien ( det känns som Mongoliet) och hade blivit bortgift i tidig ålder med en man jag inte gillade. En dag kom en stam med krigare/rövare och intog min by. Alla männen i byn dödades och kvinnorna fick leva för att tjäna krigarna som skulle stanna i byn över vintern. Helt ärligt så fanns det en sorts befrielse inom mig att mannen jag varit gift med hade blivit dödad.

Krigaren som befann sig i mitt tält backade bakåt när han fick kniven mot sin strupe och fick en annan syn på kvinnan och blev förunderligt nog snäll mot henne. Det fanns något som förenade dem.

Andevärlden visade mig en bild av hur krigaren och kvinnan en tid senare låg nakna på sängen och höll om varandra. Det fanns kärlek och ödmjukhet mellan dem och de levde tillsammans.

Vidare såg jag en bild av hur kvinnan en dag går med mat till de andra krigarna vid en lägereld och en annan man där vill ha henne, men ”min krigare” blir förbannad och ger sig på honom för ingen annan får ta hans kvinna. Senare sitter vi i mitt tält och jag lindar om hans skärsår på handen. Han lät aldrig någon annan av krigarna röra mig.

Lyckan var dock kort för männen skulle bara stanna över vintern. En dag beger han sig iväg. Avskedet är sammanbitet, det är en tid och kultur där vare sig män eller kvinnor visar sina känslor offentligt, i alla fall inte kärlek.

Vad hände sen då undrade jag? Jo, andevärlden visade mig hur krigaren låg ihjälslagen någonstans och kvinnan hon födde ett par månader senare ett barn ( krigarens barn) och gav barnet krigarens namn. Senare i livet så dog hon av sjukdom liggandes i sin säng.

Alltså wow tänkte jag. Har jag verkligen levt det livet??? Ja, säger andevärlden. Men så började tankarna komma…. men vilket tragiskt liv egentligen och va tragiskt att krigaren och jag bara fick varandra under en så kort tid och det var då som andevärlden hjälpte mig att inse vissa saker. Lycka handlar inte om tid…utan om vad man verkligen känner.

Foto av ArtHouse Studio pu00e5 Pexels.com

Den stora gåvan i livet är inte att vara lycklig dygnet runt, att leva ett problemfritt liv eller att aldrig sakna något. Den stora gåvan är att få uppleva lycka över huvud taget och att verkligen kunna sätta värde på den.

Lycka är stunden då man ligger naken i sängen och håller om sin älskade, lycka är stunden då man hör sitt barn skratta, lycka är stunden då man står barfota på en strand och känner vattnet smeka huden, lycka är stunden då man kramar en kär vän, lycka är stunden då man ser ut mot horisonten och känner frid och harmoni med allt omkring sig just där och då.

I våra robottliknande liv där vi varje dag gör samma saker på rutin bara för att det är ju så man ska göra så tappar många bort hur många underbara stunder av lycka de egentligen har om de bara skulle förstå det och lära sig inse dem och ta tillvara på dessa stunder, stanna i dem och låta dem få vara där.

Vi vaggar in oss själva i märklig syn på att allt måste vara perfekt hela tiden för att vi ska kunna uppleva lycka i huvudtaget. Man måste ha den perfekta kvällen för att kunna uppskatta den, men egentligen har alla kvällar sina stunder då vi skulle kunna känna lycka om vi bara lät oss själva göra det istället för att haka upp oss på detaljerna som stör. Vi söker den perfekta partnern… fast den verkliga lyckan skulle gå att finna med den arbetslösa grannen trotts att han har en blek ölmage och svär vartannat ord.

Vi matas hela tiden med bilder av hur ett idealt liv ska se ut och allt vi måste ha för att kunna komma i närheten av lite lycka. Livet fungerar dock inte så. Det är inte perfektion som skapar lycka, det är vår förmåga att kunna uppskatta det lilla i livet som ger möjlighet till lycka. Livet kan vara hårt, utmanande och ett rent jävla helvete, men det kan samtidigt ge oss ögonblick av lycka.

Det andevärlden visade mig om det där tidigare livet gav mig en stor insikt om att värdesätta det lilla i livet. En insikt om lycka i stunden, en insikt om att kunna förbise en persons bakgrund och älska den för det den är här och nu, en insikt om hur hårt och kort livet kan vara och hur viktigt det är ta tillvara på livet som ges för det kommer inte tillbaka. En insikt om att de val jag gjorde i det där livet har varit en del av det som gjort mig till den jag är idag och med det en stor ödmjukhet inför dessa tidigare liv jag levt.

Tack andevärlden för att ni visade mig detta liv. Det gav det där hårda livet för 1500 år sedan ett ännu större värde just för att det kunde ge mig insikt även idag… ca 1500 år senare. För det är kanske det mest fantastiska: att man kan lära sig av sig själv, om man möter sig själv med ett öppet hjärta.

Tack för att du titta förbi och tog dig tid att läsa. Ha en underbar fortsättning på dagen!

Kram

Rosemarie

Hur gick det sen….

Det var ett tag sedan jag skrev här och då var det mina tvivlande tankar som jag delade med mig av. Sommar och barnens sommarlov kom sedan och med det blev det inte så mycket tid till att skriva här, men tankarna fanns kvar och bearbetades för fullt och det hände en del saker lite sakta men säkert.

Den mörka gropen kändes plötsligt inte så djup och besvärlig utan en dag så såg jag att det ju faktiskt hängde en repstege nerför kanten och det var bara att klättra upp. Därefter har saker och ting ljusnat igen. Egentligen har det mesta handlat om att hitta kärleken till mig själv och är det någon som är svår att älska så är det ofta just…sig själv.

Att förlåta andra människors fel och brister kan vara en utmaning, men oftast går det bra när man inser vad det var som fick personerna att agera på det ena eller andra sättet. Men att förlåta sig själv för samma fel och brister… ja, det är mycket svårare. Jag eftersträvar perfektion när det kommer till allt jag gör. Allt jag gör ska vara så perfekt som möjligt och minsta lilla fel eller brist, ja då rasar världen för då känner jag att jag inte duger till något alls.

Det är ganska fånigt egentligen att tänka så. Självklart är ingen felfri och självklart så gör alla fel och misstag, men när det kommer till de egna misstagen … ja , då blir det svårt att förlåta dem.

Varför gjorde jag så? Varför sa jag så? Kunde jag inte ha gjort det bättre? Varför lyckas alla andra med det där, men inte jag? Varför blir det jag gör inte lika fint och bra som andras?

Då dröjer det inte länge förens man då står där och gräver sin ”skamgrop” i marken att hoppa ner i och vägra komma upp ur. Ja, där satt jag i alla fall och ville bara kasta in handduken med det mesta. Naturligtvis var andevärlden där hela tiden och tittade på… allihopa mina nära och kära på andra sidan som följer med mig i ur och skur. De stod där vid kanten till gropen och tittade ner på mig och sa:

”Vad i hela fridens namn håller du på med? Hade du tänkt sitta länge där nere? undrade de.

Ja… jag vill inte komma upp” svarade jag.

”Nu är du fånig” svarade de.

”Det må så vara… ibland får även völvor vara fåniga”, svarade jag.

”Nej, sånt har vi inte tid med… nu kommer du upp och tar tag i dina problem” och så kastade de ner en repstege till mig.

Ja, det var ju bara att klättra upp och komma till insikt att ingen är perfekt. Alla har vi styrkor och brister och att verkligen älska sig själv handlar om att lära sig inse sina styrkor och hur man kan använda dem för att kringgå sina brister. För brister har vi alla, vare sig vi vill erkänna det eller inte.

Min största brist är just att inte kunna acceptera min imperfektion. Så fort jag inser brister eller gör misstag så rasar min värld. Men samtidigt är det ju just genom misstagen som jag får en möjlighet att lära mig nya saker och det är den svåra biten att ta till sig. Att man verkligen behöver göra misstag för att kunna lära sig och utveckla sig.

Att ta sig upp ur gropen handlar oftast om en sak: att ta tag i sig själv och sina problem och finna en lösning på dem så man kan gå vidare. Det är svårt och tufft att möta sina egna demoner, men att ständigt gömma sig för dem och vara rädd för dem löser ingenting för då sitter man i den där gropen resten av sitt liv.

Inre demoner är något som de flesta har, ja, kanske rent av alla människor har det på olika sätt. Demoner som skapas i vårt inre av våra tankar och våra känslor som ibland blir så mörka och hotfulla att man inte vågar annat än gömma sig, för hur ska man finna kraft och mod att möta dem? Dessa inre demoner är verkligen ett elände att tas med, men samtidigt så är det bara genom att möta dem som man kan få en chans att gå vidare.

Min demon är att acceptera att ingen är perfekt…. minst av allt jag. Alla gör misstag, alla har brister, alla har dåliga dagar … även jag. Ingen kan vara älskad av alla, men bara för att inte alla älskar mig betyder det inte att ingen alls älskar mig för den jag är med alla fel och brister. Tvärtom så finns det en del som verkligen gör det i ur och skur, år in och år ut, för att de ser mer än bara fel och brister hos mig.

Så här står jag nu och försöker vända bort blicken från de där känslorna av brister och istället titta på det fina jag har omkring mig och det fina jag gör. Det är inte enkelt och det kommer nog att ta många år innan jag något så när har lärt mig att använda mina styrkor för att kringgå bristerna.

Den stora kraften är att veta att jag är inte ensam med detta. Vid in sida finns min familj som älskar mig för den jag är och jag har andevärlden som också älskar mig för den jag är. Det är något vi alla har om vi bara väljer att förstå att de finns där. Ingen är någonsin ensam, alla har alltid någon vid sin sida som älskar den för just den personen den är med alla tänkbara fel och brister. Det är inte alltid man ser eller känner deras närvaro, men de finns alltid där och det ger stor styrka och kraft att veta om det.

Jag hoppas att du som läser detta haft en härlig sommar. Vi syns och hörs snart igen!

Kram

Rosemarie

Tvivel

Dunk, dunk och ännu mera dunk… jag står och dunkar huvudet mot väggen och undrar vilken som ska ge vika först… huvudet eller väggen. Ja, för nu står jag här och dunkar huvudet i väggen igen… ja, metaforiskt alltså. Likväl så ger det mig huvudvärk när jag om och om igen gräver ner mig i mina mörkaste tankar som alla bygger på tvivel och rädsla.

Tvivel på vad och rädsla för vad? Ja, det är just det jag också försöker komma underfund med. Vad är det jag tvivlar på och vad är det jag är så förbaskat rädd för egentligen?

Är det andevärlden jag tvivlar på? Nej, det är inte dem jag tvivlar på. De finns ju uppenbarligen där, det har jag både sett och hört… många gånger och det de säger till mig säger de till andra också så det stämmer ju. Det som jag däremot inte förstår är: varför jag?

Varför vill andevärlden i huvud taget befatta sig med med lilla rädda Rosemarie? Vad är det de ser som jag inte jag lyckas se?

Mitt liv har inte varit enkelt på något vis och är det något jag tidigt fått lära mig är att veta min plats och aldrig någonsin tro att jag är någon värd att ha att göra med. Från första till sista dag i grundskolan fick jag höra och känna hur de flesta föraktade mig pga. mitt utseende. Var det inte det så var det mitt ursprung eller ja… jag vet faktiskt inte varför ingen ville veta av mig. När jag frågade varför så fick jag aldrig något svar.

Jag hoppades att vuxenlivet skulle vara enklare att ta sig fram genom, men även där så vändes ryggar mot mig hur jag än kämpade. Arbetsgivare som prisade mitt arbete, men när tjänster skulle tillsättas så var det alltid någon yngre som fick jobbet och ännu en gång uteblev svaren på varför.

Så varför skulle helt plötsligt andevärlden behöva mig? Vad är det som säger att inte också de kommer att göra som livet gjort i största allmänhet och vända ryggen åt mig? Och där står jag och tvivlar på hur livet någonsin kan ge något annat än att veta min plats.

Hur hittar man styrkan att våga tro på sig själv? För egentligen handlar det inte om något annat än min tro på mig själv. För det finns en annan sida av mitt liv också, en sida som jag kanske inte alltid ser lika klart.

I snart 22 år har det funnits en person som stått vid min sida i vått och tort. Som torkat mina tårar när jag gråtit och skrattat med mig när något roligt hänt. En som alltid lyssnat på mina tankar och funderingar och delat med sig av sitt inre. En som oroat sig för mig och som tagit hand om mig när jag behövt hjälp. En person som sa ja till mig i kyrkan och som höll min hand när våra barn föddes.

Foto av Jeremy Wong pu00e5 Pexels.com

Om det finns en som tror på att jag har något värde så finns det kanske fler. Men själv har jag svårt att se dem ibland och det är där jag grävt ner mig i denna stund. Jag tror inte att jag är ensam om det. De flesta kan nog ha stunder då de sitter i en liten grop och undrar hur de ska lyckas ta sig upp ur den igen.

Att våga tro på sig själv och sitt eget värde är kanske den största utmaningen man kan möta. Ingen annan kan utkämpa den striden än man själv. Att inse att man duger som man är trots att man inte är perfekt, att se sin egen styrka när man i sig själv är som svagast, att älska sig själv för att man är värd att älskas oavsett vad andra tycker eller inte tycker om en. Att komma över rädslan för sig själv.

För det är först när man tror på sitt eget värde som man kan börja tro på att även andra kan se en som värdefull. Dunk, dunk, dunk…… väggen är fortfarande där och huvudet likaså.

Jag önskar jag kunde ge ett bra svar på hur man tar sig ur gropen man grävt, men helt ärligt så har jag inget bra svar. Andevärldens svar på frågan är: insikt.

Att inse att man har ett värde och en betydelse inte bara för sig själv utan för hela andevärlden oavsett vem man än är i den fysiska världen. Först då kan man kliva ur gropen och gå vidare.

Så jag får begrunda saken ett tag till och hoppas att den insikten trillar ner i huvudet snart… innan huvudvärken tar över på riktigt. Och om du känner likadant och känner dig ensam i din grop, försök kika över kanten så lovar jag att vinka till dig från min grop.

Ta hand om dig!

Kram

Rosemarie