Völvans väg

Soldaten som äntligen fick rida över till den andra sidan

Ibland så upplever man saker som verkligen lämnar spår inom en. Så var det när jag mötte soldaten Erik som en dag stod utanför våran husvagn.

Allt började när vi åkte till Handöl och besökte ett monument som rests för att hedra de 600 soldater som hade lagts i en massgrav där år 1719. Jag måste erkänna att svensk historia aldrig intresserat mig speciellt mycket så det var utan någon som helst kännedom om historien bakom denna massgrav som vi… när vi nu ändå var där för att titta på vattenfallet, passade på att titta på på det där monumentet.

Redan på vägen dit så fick jag till mig att Peter skulle passa på att hjälpa över de själar som var fast där och inte kunde komma över till den andra sidan på egen hand. Vi blev dock lite överväldigade av alla mygg, knott och bromsar som var där så besöketet vid monumentet blev mycket hastigt innan vi med två mycket irriterade barn vände om och gick tillbaka till vattenfallet. Peter hade försökt föra över några andar men hade blivit så distraherad av flygfäna så han var tvungen att avbryta.

Både Peter och jag kände dock att ett nytt försök behövde göras och så bestämdes en ny dag då Peter skulle göra ett nytt försök och denna gång med Jan Atterhagen, en av våra elever från våra mediala utvecklingskurser. Dagen då det var dags så frågade Peter mig på morgonen om jag såg vad han såg utanför vår husvagn. Jag såg en man klädd i den uniform som karoliner hade och en svart hatt på huvudet. Jag började prata med honom och fick svaret att han hade kommit till oss för att säkerställa att Peter höll sitt löfte om att hjälpa honom och hans fränder.

Han gick där fram och tillbaka och när jag kikade mer omkring så såg jag också att han hade en häst med sig som stod vid vår bil och betade gräs. Det var ett sådant enormt vemod över dessa två och jag började fråga soldaten lite om hans öde.

Han hetter Erik (Eirik) och var ifrån Sveg. Han hade bott där med sin mor och syster, då hans far dött i strid. Vid 15 års ålder hade även Erik tagit tjänst som soldat. Han var bland annat kurir då han var bra på att rida. Han hade ridit med den trupp med soldater som skulle inta Trondheim, men som senare fick vända hemåt igen på grund av den svenska kungens död.

Hemfärden tillbaka till Sverige hade blivit en katastrof. De skulle ta sig över fjället mitt i vintern och under en snöstorm vilket slutade med att 3000 man frös ihjäl på fjället. Några av dessa soldater kom dock ner till Handöl, men lyckan var kort då även många av dessa män dog.

Erik visade mig sina ben som var alldeles svartfrysta. Vilken smärta och vilket lidande den mannen hade uthärdat innan han dog går inte att föreställa sig. Han var dock en av dessa män som senare lades i massgraven vid Handöl och där hade hans själ sedan stannat.

Att själar inte går över till den andra sidan är inget ovanligt och framför allt när det kommer till den här typer av katastrofer där själarna plågas så fruktansvärt och kämpar så hårt för att få komma hem igen så blir det lätt att de missar sin egen död och därmed också missar att gå över till den andra sidan när öppningen finns. Det var heller inte bara människor utan även häst- och kosjälar som behövde hjälp med att komma över till den andra sidan.

Erik stod nu där och önskade så mycket hjälp med att få komma över till den andra sidan. Han förundrades lite över hur vi bodde och hur mycket bekvämare det var för oss än det hade varit när han levde. Han tyckte jag var en händig kvinna som satt och stickade och det gjorde mig till en bra hustru, en sådan man kan sköta en gård tillsammans med.

Han hade själv inte haft chansen att gifta sig och vad som hände med hans mor och syster visste han inte heller, för när han efter sin död försökte hitta dem så fanns de inte kvar på gården där han växt upp.

Så var det dags att åka iväg till Handöl och Erik satte upp på sin häst och så började en förunderlig resa. Hela vägen när vi åkte så såg jag hur Erik red precis intill vår bil. Det var verkligen en häktig syn att se soldaten och hans häst färdas så snabbt.

Jag skulle ta hand om barnen medan Peter och Jan tog hand om att föra över andarna så jag sa hejdå till Erik och där skildes våra vägar. Ett par timmar senare när alla var redo att åka hem igen så kände jag ett litet vemod. Jag frågade efter Erik och hans häst och såg då bara långt bakom mig dem två. Det var tydligt att de nu var över till den andra sidan. Hästen stegrade sig och så red han bort och försvann. Äntligen hade de kommit rätt.

Jag började efter denna händelse att läsa på om vad som hade hänt med dessa soldater och varför de egentligen var där på fjället mitt i vintern. En mycket intressant historia visade det sig vara, som också fick mig att tänka på det som händer nu i Ukraina. Tänk så historier kan påminna om varandra och tänk att det liksom då 1719 än idag är så enormt många soldater som dör… och jag undrar hur många av dem som kommer behöva hjälp över till den andra sidan?

Jag tackar Erik för ett intressant möte och hoppas verkligen att han nu kan gå vidare och snart få ett nytt liv igen… ett mer stillsamt liv denna gång som ger honom mer av kärlek och mindre av strid. Vem vet… vi kanske stöter på varandra en dag igen, för på något vis så saknar jag honom, det är inte var dag man kör ikapp med en karolin.

Kram

Rosemarie – Völvans väg

När andar blir ett helvete

Att möta andevälden är oftast något fantastiskt. Att möta kärleken från de nära och kära man har på den andra sidan, att inse att de är inte borta, bara på en annan plats. Att möta glädjen hos naturväsen som lever omkring en och ta del av deras kärleksfulla tillvaro. Att känna tryggheten av sin guds närvaro och känna att man alltid har någon som kan ge vägledning vid sin sida. Att få ta del av en värld som är så makalös otrolig att det egentligen bara finns ett ord som kan beskriva känslan: magisk.

Ofta möter Peter och jag dock en annan sida av denna verklighet. Den när allt det underbara och fantastiska blir till rädsla och mörker. Den när andar blir till ett helvete.

När man känner av en närvaro som ger en rädsla och oro, en närvaro som skrämmer och en närvaro som börjar ta ifrån en. När man känner hur kroppen dräneras på energi och nätterna blir en mardröm. När man tappar all den glädje man en gång hade inom sig utan att förstå varför den försvinner. När man dag in och dag ut i månader, ja kanske år känner hur hopplösheten växer inom en och ljuset omkring en blir allt svagare. När man hör röster som inte talar med vänliga ord utan istället driver en till vansinne med hån och elakhet. När vare sig psykologer, behandlingsmetoder eller medicin hjälper och man står där hjälplös och övergiven.

När hemmet som borde vara den trygga platsen som ger vila och återhämtning blir till en plats man undviker att vara på. Där man känner obehaget växa och vare sig nya tapeter eller ny soffa kan få energierna att bli ljusare eller lättare. När barnen gråter för att de inte vågar vara ensamma i sitt rum och husdjuren aldrig får ro. När luften blir tung att andas och man hela tiden väntar på att något skrämmande ska hända.

Jodå, andevärlden kan skrämmas och andar kan bli till ett helvete och det som har förvånat både mig och Peter är hur många människor som lever med detta helvete dagligen.

För allt i andevärlden är inte kärlek, allt är inte omtanke och allt är inte glädje. Andevärlden är en kolossalt stor plats. Otroligt mycket större än man kan föreställa sig och i denna värld finns en fauna och flora av olika sorters andeväsen som alla har sin plats och roll i den balans som får andevärlden och vår fysiska värld att fungera som den ska.

Alla andar befinner sig inte heller på den andra sidan, en del är kvar i den fysiska världen och stör oss med sin oro och sin frustration över att inte komma vidare. En oro och en frustration som växer sig starkare med tiden likt ett rop på hjälp som hela tiden måste höja rösten för att någonsin bli hörd.

Vad gör man när man råkar ut för dessa andar som gör livet till ett helvete? Ja, en bra början är att söka hjälp hos någon med kunskap och erfarenhet av att arbeta med andar och andevärlden. Den viktigaste grunden är att alltid ta reda på vad som hänt för att sedan därefter kunna finna en lösning på problemet. Ingen ande är den andre lik och det som fungerar i ett fall kan vara helt meningslöst i ett annat.

Oftast finns en anledning till att man har dessa störande andar omkring sig. Ett vanligt problem är man har bosatt sig på en plats där dessa andar redan finns och att de påpekar sin existens. I vissa fall kan man ta bort dessa andar, men det finns också fall där andarna behöver få stanna kvar för att de hör samman med platsen och att det istället är människan som behöver flytta på sig.

Ett annat vanligt förkommande problem är att personer öppnat upp sig mot andevärlden och släppt in alla andar som svarat. Att göra så är alltid en risk då andevärlden är en enormt stor plats med en så enorm mängd andar och andeväsen att det inte går att föreställa sig. Här är det därför viktigt att man lär känna sina närmaste andar och att man i första hand bara vänder sig till dem man känner när man öppnar upp mot andevärlden.

Ett problem för många människor är att förstå och acceptera att vi människor inte har kraften eller förmågan att kontrollera andevärlden. Det är inte alltid vi människor som har rätten att bestämma över andar, det är inte alltid man kan styra och ställa och få saker att lösa sig på det vis som passar oss människor bäst. Det finns många krafter som är större och starkare än oss och kommer alltid att förbli det. Därför behöver vi människor ibland acceptera att det är vi som behöver lyssna och flytta på oss.

För det mesta är mötet med andevärlden en fantsikt och underbar upplevelse, men det finns också en annan sida och den sidan ska man inte blunda för. Det är först när man förstår den sidan som man kan förstå de problem som många upplever i sitt möte med andevärlden.

Det är också viktigt att man söker hjälp om man upplever problem. Den negativa stress och oro som dessa andar ger är inte bra att leva med en längre tid. Den hindrar en från att leva det liv man egentligen borde leva, den tar bort kraften och glädjen till livet på ett sätt som gör att man lätt hamnar i depression.

Andar kan bli ett helvete, men lösningar finns så att man inte behöver leva med helvetet för alltid.

Ta hand om dig och tack för att du tittade förbi!

Kram

Rosemarie

Du vet om att vi finns

Vissa gör mer väsen än andra, så är det bara och har man sju vättar i sitt hem ja då är det dem man hör och känner av. För de är alltid med och vill undersöka. Vad är det och varför? Det är de stora frågorna och försöker man ge sig in i en diskussion om tid ja… då är man sysselsatt ett bra tag och det slutar alltid med att man ger upp. Att förklara för någon som helt saknar tidsbegrepp vad tid är… ja det är en utmaning på alla sätt och vis.

Vättarna har en helt obeskrivlig glädje och nyfikenhet som alltid får mig att skratta. I deras värld finns det inga problem… ja förutom om ölen skulle ta slut och det inte skulle bli någon fredagsöl. Det skulle vara väldigt tråkigt. Så för säkerhetsskull så vill vättarna titta in i kylskåpet för att se om det finns öl så det räcker till på fredag. Fast den lilla burken med öl som står i kylskåpet den är en gåta… för det är ju bara en halv ölburk… vart har den andra halvan av ölen tagit vägen och hur ska vi kunna hitta den? Och så begrundar de problemet och är sysselsatta med att komma på ett svar.

Sist vi besökte skogsfrun i skogen så försökte vättarna smyga med sig en vätte från skogen så att den också få se hur kul vi har det här hemma och provsmaka hallonsylt och öl. Varesig trollet eller älvorna som bor hos oss frågar så mycket eller hittar på så mycket saker som vättarna gör. Tyvärr så leder det ofta till att de liksom lite hamnar i skymundan. Vi vet ju att de finns här hemma och jag tar med mig stenar till trollet från ställen vi besöker och plockar då och då blommor till älvorna.

Det var dock en dag som jag gick en promenad och mötte en vittra som jag insåg att vättarnas festliga liv inte bara märks här hemma. Även hon hade hört att vättarna hos oss hade det väldigt festligt och var väldigt glada och lyckliga. Då fick jag genast dåligt samvete. Jösses så tokigt att vi pratar så mycket med vättarna och att de får så mycket uppmärksamhet medan trollet och älvorna tyvärr inte riktigt får det ( fast vi vet att trollet är med vättarna för det mesta så den är ju med den också).

Vittran tittade upp på mig med förvåning och sa då något som jag aldrig tänkt på:

– Men du vet ju om att de finns där och det är det som är viktigast.

Hon fortsatte: de allra flesta människorna går bara förbi oss, de vet inte om att vi finns och de bryr sig inte om oss. De har glömt bort oss, men du vet att vi finns och du tänker på oss. Det är det viktigaste. Så berätta för andra människor om oss så fler förstår att vi finns, det är så du hjälper oss.

Jag blev ganska förstummad av detta svar för helt ärligt har jag inte tänkt ur det perspektivet tidigare. Att bara vetskapen om deras existens skulle vara så betydelsefull för dessa väsen. Vid lite närmare eftertanke så inser jag den sorgliga sanningen. Det är nog ytterst få som ser dessa väsen och bemöter dem med glädje och vänskap på det vis som vi gör i vår familj. Det måste också vara väldigt frustrerande för dessa väsen att hela tiden vara osynliga och hela tiden leva med vetskapen att ingen egentligen bryr sig om dem.

Förr i tiden så var människorna medvetna om att det fanns andeväsen i naturen som man behövde visa hänsyn till. Man kunde inte bara hugga ner träd, göra sönder mark eller jaga djur i skogen utan att först be om lov. Man visste att det fanns andra som levde där, men idag har de allra flesta människor tappat bort denna vetskap och med det så skadar vi många gånger dessa naturväsen bara genom vår okunskap.

Människor röjer, klipper, hugger och dödar utan att ägna någon större tanke åt att växter och träd har lika mycket själ som vi människor. Att djur och insekter har samma rätt att få leva i sitt hem som vi människor har. Att allt… även det som vi människor bara ser som värdelös mark faktiskt har ett värde för dem som lever där.

Naturen är heller inte bara skogen eller den orörda ängen. Nej, naturen är överallt för hela jorden är egentligen inget annat än natur i olika former. Till och med där höghusen av betong står och marken är täckt av asfalt så finns natur och med det så finns också andevärlden och andeväsen där. Det är först när man ser och förstår att det finns något överallt som man kan förstå hur mycket oreda vi människor skapar i denna värld bara genom att inte bry sig om något annat än oss själva och vår egen vinning.

Vättarna ser dock detta, likaså trollen, älvorna, vittrorna och skogsfrun. Jättarna och näcken, för att inte tala om gårdstomtarna som tynar bort när jordbruken läggs ner. De och alla andra väsen som är en del av naturens skyddsandar de ser och de oroas av våran okunskap. För de vet vad som händer om människan förstör naturen så mycket att naturens skyddsandar inte längre kan leva lyckligt där, de vet att platsen blir en olycklig plats för allt levande, även för människor. En plats där ingen mår bra.

Så öppna ögonen och titta dig omkring. Se på träden, se på grässtråna, se på insekterna och se på djuren och med lite tur så får du kanske även syn på dem som råder över naturen. De väljer själva vem de vill visa sig för eller prata med, de väljer själva vem de vill bli vän med. Oavsett om du ser dem eller ej, så var medveten om att de finns där och börja visa hänsyn. Det är bästa sättet att hjälpa dem göra sitt jobb: att hela platsen där de lever så att allt levande kan må bra där…… även människor……även du. Fundera på det.

Kram

Rosemarie

Ge mig budskap

Det var en dag då jag tog fram mina tarotkort och satt med dem framför mig. Jag satt där och tänkte och tänkte. Inom mig fanns en gnagande fundering eller bättre sagt ett tvivel på om det jag redan hade fått i svar från andevärlden verkligen stämde. Så där satt jag med korten framför mig och pendeln i min hand, redo att ställa frågorna som fanns i mitt huvud.

När jag skulle ställa min första fråga så tog det dock stopp, för jag insåg att jag hade ju faktiskt redan ställt den frågan ett par veckor tidigare och tja… inget hade förändrats på den fronten egentligen mer än att jag själv hade börjat tvivla lite mer på om svaret jag hade fått då verkligen kunde stämma. Samma var det med nästa fråga och sedan frågan efter det. Samtidigt så började jag fundera mer och mer över mitt eget beteende: varför satt jag där och ville ställa frågor som jag redan hade fått svar på?

För så är det ju ganska ofta… man ställer frågor till andevärlden och ber om budskap om och om och om och om igen. Mest egentligen bara för att det är så kul att få ett litet meddelande från andra sidan bara för att det är ju så kul att de är där på andra sidan och kan göra det. Lite som ett roligt spel där man köper lott efter lott i väntan på att få den där stora vinsten med ett underbart budskap från andevärlden där de säger att imorgon blir du rik, lycklig och slipper alla världens bekymmer för all framtid.

Andevärlden svarar så gott de förmår, men ändå blir vi aldrig nöjda. För ändå så frågar vi om och om igen om dessa budskap och väntar på att få höra något vi inte redan har hört. Budskap, privata sittningar, seanser, fråga om ödesväg, lägga tarotkort, fråga med pendel, titta i kaffesumpen eller be om tecken. Ja, det finns inget stopp och inga begränsning på hur mycket vi ber andevärlden om i jakten på det där budskapet som vi önskar.

Men vad händer egentligen? Om man nu redan fått ett budskap från andevärlden, vad har man egentligen gjort med det budskapet? Lyssnat och följt det till punkt och pricka… eller…. kanske bara gått vidare utan att göra något alls?

Om andevärlden ger dig ett budskap och säger att du måste flytta, separera från din partner , börja plugga och byta jobba… vad händer sen? Jo, det är ju helt upp till oss. Det är helt upp till oss att lyssna på andevärlden och göra som de råder och när det är avklarat, då är andevärlden redo att komma med nya budskap som visar fortsättningen på livets väg.

Men om man inte lyssnar på det andevärlden säger. Om man inte flyttar utan väljer att bo kvar, om man gifter sig med partnern istället för att gå isär, om man inte börjar plugga och aldrig byter jobb…. ja, vad finns då mer att säga? Ingenting och det är just vad som händer.

Foto av RODNAE Productions pu00e5 Pexels.com

Ju mer man inte gör det som andevärlden ger budskap om desto tystare blir det från andra sidan. Tystare och tystare och svårare att få fram några budskap i huvud taget. Det spelar ingen roll hur bra medium eller sierska man går till, svaren blir bara svårare och svårare att få.

Lustigt nog så leder det oftast till att vi söker mer och mer för vi vill så gärna ha mer… bara för sakens skull. Men om man aldrig gör det andevärlden säger så finns det ju inte någon anledning för andevärlden att ge fler budskap för att det finns ju inget mer att säga. Det är först när man gör det andevärlden säger som nya dörrar öppnas i ens liv och med det så finns det nya budskap och tecken att ge från den andra sidan.

Att be andevärlden om budskap handlar många gånger bara om att söka deras uppmärksamhet och tigga om deras närvaro. Vilket man aldrig behöver göra för de finns ju alltid där vid vår sida, dygnet runt. De är ju alltid där och det är först när man kan inse det som man kanske också kan inse hur viktiga dessa budskap som andevärlden faktiskt är och hur viktigt det är att man lyssnar, tar till sig och gör det andevärlden råder oss till att göra.

Budskapen ändras dock inte förens vi själva ändrar oss och det är först efter att vi ändrar oss som vi kan få nya budskap.

För att återgå till ögonblicket då jag satt där med tarotkorten framför mig så satt jag där ett tag och funderade på mina frågor som jag egentligen redan hade ställt till andevärlden och fått svar på. Till slut tog jag upp tarotkorten och la dem tillbaka i sin låda och hängde pendeln runt min hals igen och gick iväg.

Ta hand om dig!

Kram

Rosemarie

Ta chansen när den ges

Ödet… ja, ödet har alltid fascinerat mig. Redan som barn hade jag en känsla av att saker och ting inte bara hände av en slump utan att det ibland väldigt tydligt fanns en mening med vissa saker. Vissa möten och vissa händelser var lite för mycket tur eller otur för att bara vara en ren slump.

Andevärlden har lärt mig mycket om hur ödet fungerar och hur det styr våra liv på olika sätt. Med det har min fascination för ödet blivit ännu större. Det är en sådan enorm verksamhet som pågår på den andra sidan för att skapa dessa öden och för att få allt levande på denna jord att göra det de är tänkta att göra. Det finns inga ord som kan beskriva denna enorma väv av ödestrådar som förenar allt levande och ger oss meningen med våra liv.

Ödet är de där små eller stora ögonblicken då vi möter något som för in oss på en ny väg i våra liv. Det kan vara allt från mötet med en viss person som kommer att förändra vårt liv till att vi väljer gå ut genom dörren fastän det är en ovanligt kall dag. Dessa val som startar en ny kedja med händelser i våra liv och som ger oss en ny erfarenhet. Något som gör att vi blir en aning lite mer rik inom oss själva.

Ödet som finns där i våra liv har dock en liten svaghet och det är det som kallas ”den fria viljan”. För andevärlden kan inte tvinga någon att gå sin ödesväg. Den måste levas och väljas med fri vilja och här blir det lätt problem. För det är så många som inte förstår hur otroligt viktiga dessa ögonblick är. Vilken enorm kraft det finns i att bara våga släppa taget och låta sig svepas med. Att våga ta chansen när den ges…. för den kommer aldrig tillbaka.

Foto av Flora Westbrook pu00e5 Pexels.com

För chansen kommer inte tillbaka. Det låter så dramatiskt och drastiskt, men tyvärr så är det så. Varje chans vi får i livet får vi bara en gång under de förutsättningar som chansen ges i just denna stund. Möjligheten kommer kanske tillbaka, men då oftast vid en annan tidpunkt och under andra förutsättningar. Dessa ögonblick när man möter sitt öde och står inför ett val så gäller det verkligen att våga välja rätt.

Här är det också bra att veta att i dessa viktiga ögonblick så får andevärlden inte påverka oss i våra val. Valet ska göras av fri vilja och med det så får andevärlden inte blanda sig i. Därför brukar andevärlden tystna när man verkligen står inför livsavgörande val. Det är viktigt att valet görs med hjälp av det inre kompassen som säger oss vad som är rätt eller fel. Endast då blir valet giltigt.

Människor brukar dock vara bra på att hitta på ursäkter till att inte ta chansen när den ges. Nej, det passar inte just nu för… jag har för mycket att göra, jag känner mig inte redo, hur ska ekonomin gå ihop? Det passar inte just nu, jag vågar inte för tänk om… om ett år skulle det passa bättre eller när jag kommit över den där saken. Ursäkterna brukar det finnas gott om. Ödet tar dock ingen hänsyn till några ursäkter. Antigen gör man eller så gör man inte. Valet är ditt och mitt.

Själv har jag oftast varit väldigt lyhörd för ödet… kommer en chans så brukar jag hoppa på det med huvudet före och ta chansen. Ibland har jag senare funderat över vad i hela fridens namn jag gett mig in på, men det har oftast blivit bra i slutändan. Riktigt oväntat bra faktiskt. Det är det som är så intressant med ödet att även när dessa val och händelser inträffar vid ”helt fel tidpunkt” enligt ens eget tycke, så har de blivit riktigt bra när allt fallit på plats.

På något vis kan jag också känna en stor trygghet i att det finns just ett öde som är förutbestämt. Det är skönt att veta att livet faktiskt har en betydligt större mening än att bara tjäna pengar och åka på semester… jag skulle hata varje sekund av mitt liv om allt bara handlade om pengar och medelsvenssonliv. Nej, livet är mycket större än så och ju mer jag har fått insikt om detta så har livet blivit till en mycket mer intressant och rolig upplevelse. Livet är en chans att växa som människa och ödet är som en hinderbana man ska ta sig igenom. Livet blir plötsligt en spännande utmaning.

Chanser kommer och går i livet… det är upp till var och en om man vill ta sina chanser i livet eller bara missa allt och streta med livet som om det vore något meningslöst. Men tänk noga på att när du står inför en chans och tänker just den där tanken… att just nu passar det inte. Kom då ihåg att just den där chansen kommer inte tillbaka.

Vill du verkligen missa den?

Ta hand om dig och var inte rädd för att ta chansen!

Kram

Rosemarie

I min egen lilla värld…

så bor jag bland vättar, troll och talande träd. Min bästa vänner är andeväsen som jag hela tiden pratar med som … min familj och mina bästa vänner.

Det fanns en tid då jag trodde att jag var ensam när jag inte såg någon omkring mig. Det fanns en tid då jag inte förstod att jag kunde tala med andeväsen, en tid då allt detta var främmande för mig… en tid då jag egentligen inte var mig själv.

Det fanns en tid då jag hela tiden kände mig vilsen på alla sätt och vis. Vilsen med vem jag var, vilsen med vad jag ville göra och vilsen med meningen med mitt liv. Så här med facit i hand så vet jag att jag varit medial ganska länge… varje gång jag var förbannad på något och gick runt i ren ilska och tänkte på hur jäkla ruttet allt var så dök det alltid upp en röst i mitt huvud som sa: meeeeen åt andra sidan… om man tänker ur det andra perspektivet så är det kanske inte så konstigt att det blivit så här… och så gick alltid ilskan ur mig. Ibland var den där förnuftiga rösten aningen irriterande.

När jag insåg min mediala förmåga så satte andevärlden igång med det stora träningsprogrammet som lärde mig till att bli en völva. De lärde mig inte bara hur man spår ödesvägar, de lärde mig också om meningen med allt, hur allt hänger samman, krafterna som finns i universum och den roll vi alla har ur det stora perspektivet. Jag lärde mig också att se det som finns omkring mig. Alla själar i människor, djur och växter, naturväsen, andeväsen, gudar och urväsen och att man aldrig, verkligen ALDRIG någonsin är ensam.

Allt detta har fått mig att förstå meningen med mitt liv, ja med allas liv egentligen. Detta har också gett mig ett nytt liv… ett liv som på inget vis är som följer några riktlinjer för det normala. Jag hjälper andeväsen lika mycket som jag hjälper människor, djur och växter. För ur andevärldens perspektiv så är vi alla jämlika och precis lika viktiga. Det betyder dock också att jag är just i min egen värld, en värld där det är lika självklart att ge hem åt en vätte som att ge ett hem åt en blomma eller en människa. När man vet hur framtiden ser ut för mänskligheten och hela andevärlden så inser man också allvaret i att välja våra handlingar. Där de flesta bara rycker på axlarna och vänder ryggen så stannar jag kvar och lyssnar.

Att vara völva är att veta mycket om det som sker ur det stora perspektivet. Att förstå meningen med denna värld och allt som existerar här. Därför måste jag medge att det ofta är mycket mer avkopplande att prata med andeväsen än människor. Andeväsen har också mycket humor så vi skrattar ofta. Ibland har vi olika åsikter om saker, men samtidigt går det alltid att diskutera och komma fram till att andevärlden för det mesta ( ja, enligt dem själva alltid ) har rätt.

Så här bor jag bland vättar, troll och en hel uppsjö med andeväsen. Vi lever tillsammans som en enda stor familj. Vi gör saker tillsammans och är alltid med varandra. De hjälper mig och jag hjälper dem och så förenas vi av kärleken till varandra.

Denna gemenskap finns hos dig också, lär dig att se dem, höra dem och tala till dem och du kommer också att inse att du aldrig, aldrig , aldrig någonsin har varit eller kommer att vara ensam. Att vi alla är omgivna av en hel familj med andeväsen. Det är rätt häftigt faktiskt.

Ta hand om dig och alla dina andeväsen!

Kram

Rosemarie

Drömmar del 3: Mardrömmar

En del av drömmarnas värld är mardrömmarna. De är drömmar som vi av olika anledningar upplever som obehagliga därför att de innehåller situationer eller känslor som påverkar oss starkt på ett negativt sätt. Alla drömmer mardrömmar till och från utan att det betyder något i sig, men om de är återkommande eller väldigt starka så behöver man titta lite närmare på dem.

Mardrömmar är ett namn som innefattar väldigt många olika former av drömmar. Jag kommer idag ett gå igenom tre olika former av källor till mardrömmar och hur man ska förhålla sig till dessa.

Den kanske vanligaste formen av mardrömmar är de som skapas av oss själva på grund av saker i våra tankar som påverkar oss även under sömnen. Stress, oror och psykisk ohälsa är sådant som lätt kan tränga sig in i drömmarnas värld och ge oss obehagliga drömmar. Känslan av att ständigt vara jagad och att aldrig räcka till påverkar även under sömnen och ger drömmar där man jagas eller förtärs av omgivningen. Bästa lösningen på denna form av påverkan är att man försöker ändra sitt liv så man får mer lugn och ro, dygnet runt.

Trauman hör också till denna typ av mardrömmar som kommer från ens eget inre. Trauman, både sådana som inträffat nyligen och sådana som inträffat så långt tillbaka att vi inte ens kan minnas dem, kan lämna djupa spår i drömmarnas värld. Om man vet med sig eller misstänker att det är ett trauma som ligger till grund för ens mardrömmar så är det viktigt att man söker professionell hjälp med att bearbeta traumat så man kan gå vidare med livet utan att tyngas ner av dessa upplevelser.

Foto av lalesh aldarwish pu00e5 Pexels.com

Mardrömmar kan också komma ifrån att andevärlden väldigt intensivt försöker att varna för något eller vill ge ett viktigt budskap. Dessa mardrömmar kan komma plötsligt utan att man kan se någon annan orsak till dem. Drömmarna innehåller då ett återkommande budskap eller mening. Målet är att ge en varning som förhoppningsvist kan ändra eller förhindra något från att ske. När andevärlden ser att budskapet gått fram eller när saker och ting inte längre kan ändras så försvinner mardrömmarna lika plötsligt som de kom.

Här är det också viktigt att veta att den som andevärlden väljer att ge mardrömmarna till inte nödvändigtvis är den person som budskapet är riktat till, utan att de väljer den i familjen som mest troligt kan ta emot budskapet. Är det väldigt viktiga budskap så är det viktigt att de kommer fram på ett eller annat sätt och andevärlden väljer då den som är mest mottagligt för att höra. Här är det viktigt att lyssna och ta till sig budskapet medan det finns tid att ändra det som behöver ändras. Ett medium eller kunnig medial person kan hjälpa att ta emot budskapet om man själv inte riktigt kan reda ut det.

Den tredje formen av mardrömmar är de som orsakas av andeväsen med negativa energier. Mardrömmarna blir då egentligen direkta upplevelser av hur andeväsendet försöker påverka din kropp och själ. Det kan vara att den försöker ta energi, skrämma bort eller bara finner nöje i att utöva makt och kontroll över en person. Om det är en sådan form av andeväsen som stör, märker man oftast av den även under sin vakna tid. Man känner en närvaro som får en att må dåligt både psykiskt och fysiskt. I värsta fall kan det förekomma direkt fysisk påverkan i form av slag eller klösningar.

Misstänker man att man har ett sådant andeväsen kring sig ska man genast söka hjälp av erfaret och kunnigt medium. Lösningen på problemet beror helt på vad för sorts andeväsen det är tal om. Ibland kan det räcka med att man skapar ett skydd runt sig själv eller sitt hem som blockerar andeväsendet och hindrar den från att komma i närheten. Ibland kan man ta bort andeväsendet och i andra fall är enda hållbara lösningen att de personer som bor på platsen flyttar därifrån. Det är dock viktigt att man hittar en lösning för om detta tillåts fortsätta under en längre tid kan det ge mycket negativ påverkan på både den psykiska och fysiska hälsan.

Så lyssna lika mycket på mardrömmarna som på de vanliga drömmarna. De säger allihopa viktiga saker till oss, ibland är de hälsningar från vårt inre och ibland är de budskap eller påverkan från andevärlden. Oavsett vad så berättar de saker för oss så vi behöver lyssna på för de ger oss en möjlighet att förändra våra liv till det bättre.

Så välkomna dina drömmar… både de vackra och de skrämmande.. och lyssna på dem, de har så mycket att berätta om man bara vågar lyssna.

Ta för att du tittade förbi!

Kram

Rosemarie

Drömmar, del 2: Lär dig använda drömmar

I drömmarna är vi en del av andevärlden. Ja, faktiskt så är man det i den bemärkelsen att i drömmarna är vi lika fria som andar i andevärlden. Allt kan hända, inget är omöjligt. Man kan vara en del av de mest märkliga äventyren och uppleva djupaste kärlek. I drömmarna kan man flyga likt en fågel eller simma i djupaste havet tillsammans med drakar. Det enda som hindrar är egentligen de inneboende rädslorna, samma som hindrar oss i livet har en tendens att smyga sig in i drömmarna och göra att man tvekar, rent av kanske tappar tron på sin egen förmåga.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

Hur kan man då göra om man vill komma närmare andevärlden genom sina drömmar? Jo, välkomna andevärlden och de budskap de har till just dig. Se gärna till att få tag på Carina Solöga Högmans böcker ”Djurens språk” och ”Växternas språk”. Dessa böcker är likt uppslagsböcker som du kan använda för att tolka andevärldens budskap till dig.

Innan du går och lägger dig för att sova så säg rakt ut till andevärlden att du gärna önskar ta emot budskap från dem och att du ska försöka lyssna. När du vaknar försök att komma ihåg vad du drömt och titta på vad det var allt handlade om både i stora drag, men också på de små detaljerna. Framför allt de underliga detaljerna för det är oftast där andevärlden lägger budskapen. Kanske såg du en get som hoppade studsmatta eller tog hand om en ledsen växt. Kanske sa någon i drömmen något till dig, något förvandlades, i så fall från vad till vad. Verkligen titta på detaljerna och också dina känslor i drömmen. Vart var du och hur kände du när du drömde denna dröm.

Sen gäller det att klura ut vad allt betyder. Det kan ta ett tag och kräver ofta att man håller på ett tag för att få fram just innebörden i sina egna drömmar. Det gäller också att lära sig vad som är budskap från andevärlden och den egna hjärnans arbete. Med tiden lär man sig att t ex vissa platser symboliserar ens inre på olika sätt. Djur och växter står för direkta budskap, men man ska också titta på vad djuren och växterna gör. Till exempel en häst står för frihet, men har den sadel och träns på sig är den inte fri utan begränsad, tvingad till underkastelse. Alltså något begränsar dig från att vara fri och göra det du innerst inne vill.

Foto av Missi Ku00f6pf pu00e5 Pexels.com

Med tiden kommer du att lära dig vad drömmarna vill säga dig och kan påverka ditt liv med hjälp av dem. Andevärlden kan ge dig vägledning, som hjälper dig att fatta beslut som är bra för dig och leder dig rätt på din unika ödesväg i detta liv. För det är vad andevärlden så gärna vill hjälpa oss med, att vi ska få modet och styrkan att göra det vi är ämnade att göra i detta liv. Att vi ska bli fria och vara dem vi innerst inne är.

Dröm meningsfulla drömmar!

Kram

Rosemarie

Mediala barn

Ofta hör man om barns oro för monster under sägen och hur föräldrarna försöker bevisa att det inte finns på riktigt, hur man använder nattlampor för att rummet inte ska bli för mörkt och läskigt och hur man tittar runt för att visa att det finns ju inget där. Men sällan har jag hört någon säga att barnen behöver tas på allvar för det de ser mycket väl kan vara på riktigt. För vuxna vet inte allt och ser inte allt.

Foto av Ryan Miguel Capili pu00e5 Pexels.com

Den största utmaningen är att som icke-medial förälder kunna bemöta sitt mediala barn på bra sätt. Personligen tycker jag att grunden för detta är att alltid lita på sitt barn och att ta barnet på allvar. Om ett barn säger att det finns något där, ja, då finns det där oavsett om man själv kan se det eller inte. Genom att göra det så lär man barnet att det den ser, hör och upplever är på riktigt. Jag vet själv hur svårt det kan vara att kanske framför allt möta sin egen rädsla för det man själv inte kan se. Att tänja på gränserna för sitt egen tro eller vetande är en enormt stor utmaning.

Är man själv medial så är det lättare att möta ett barns upplevelser. Man kan bekräfta och förklara. Här blir den stora utmaningen istället att förklara för barnet att inte alla kan se och höra. Förr eller senare kommer det att komma någon som ifrågasätter och tycker att mediala personer bara är påhitt och trams. Att ge sitt barn styrkan att fortsätta tro på sig själv och sina upplevelser oavsett vad andra tycker eller tänker om det.

Medial förmåga kommer och går hos barn. De barn som inte är menade att vara mediala växer förmågan bort hos tidigt. De som ska vara mediala kan ha viloperioder då förmågan ligger i träda i väntan på att bli återuppväckt. En viktigt del för att kunna återuppliva sin mediala förmåga är dock många gånger just tron på sig själv. Att det man ser och hör är på riktigt, även om andra omkring en tycker det är bara knas och fantasi.

Så om du möter ett barn som säger att den ser ett spöke eller kanske har en låtsaskompis. Våga säg till barnet: jag lyssnar på dig och jag tror på det du säger. Det är något som verkligen kan skapa skillnad.

Tack för att du tittade förbi!!!

Kram

Rosemarie

Då vi gick vilse

Livet är en vandring… en resa och ja, vi vill ju så gärna att våra liv ska vara en enkel solskenspromenad i gott sällskap med ljuvliga blommor längs vägen och frisk doft av havet i luften. Man måste ju kunna njuta av livet, det är ju meningen med livet, eller hur??? Vi strävar och längtar ständigt efter en enklare tillvaro där vi bara kan njuta av livet, så härligt, så underbart och så fullständigt meningslöst….

Ja, frågar man andevärlden så svarar de att ett sådant liv är fullkomligt meningslöst, slöseri och bortkastad tid. Livet ska vara något som får oss att utvecklas i våra själar. Något som ger själen styrka, mod, beslutsamhet och förmågan att ta kontroll över sig själv. Livet behöver vara en utmaning, det är därför vi har ödesvägarna.

För ca 10 år sedan var min man och jag uppe i Funäsdalen och fjällvandrade. Vi hade hittat en ny led som vi inte hade gått tidigare. Den var väl markerad både på vår karta och längs leden så vi gick där en vacker sommardag när solen sken och det var så där lagom varmt och behagligt för att gå en tur. Vi kom fram till slutmålet och åt vår mat innan vi bestämmde oss för att gå tillbaka en annan väg än vi kommit på.

Det var en annan led som enligt kartan och beskrivningen inte var lika välmarkerad, men när vi började gå den så tyckte vi ändå att det gick bra. Vi gick och gick och det var tydligt att det inte var så vanligt att någon gick den vägen för stigen var knappt synligt och det blev längre och längre mellan markeringarna på träden.

Så kom vi ut på en myr där stigen blev smalare och smalare, men samtidigt hade vi inte heller sett att stigen svängt av åt något håll så vi fortsatte framåt… det fanns ju ingen annanstans att gå. Framåt… framåt… stigen blev till en smal upptrampad djurstig och vi hittade inte längre några markeringar på träden, ännu en myr och när vi vände oss om insåg vi att nu hade vi nog hamnat fel… till och med våra egna spår var osynliga.

Så där stod vi mitt i en skog utan en aning om vart vi skulle gå. Vandringsleden var uppenbarligen helt borta, vi hade missat den på något vis och vi kunde inte gå tillbaka för vi visste inte exakt hur vi hade gått över myren. Bakåt såg vi heller inget mer än bara skog. Framåt däremot så kunde vi se taken på några av husen i Mittådalen. Vi var väl bekanta med vägen dit och visste att om vi bara gick mot byn så skulle vi ha bilvägen på vår vänstra sida och då skulle det bara vara att gå ut på den och tillbaka till bilen och så var det problemet löst…. trodde vi…

Vi gick ner mot byn och efter ett tag så började vi faktiskt höra när bilar körde på vägen. Vi blev så glada för nu var det ju bara att gå mot vägen. Vad vi dock inte insåg var hur otroligt mycket vatten det fanns mellan skogen och vägen. Vi gick längre och längre och hur vi än försökte nå vägen så gick det inte för allt vatten.

Så vi gick längre och längre och marken blev allt fuktigare och plötsligt stod vi på en myr med djupa fåror av vatten och vi visste att nu var vi framme vidutkanten av Mittådalen, men ändå kunde vi inte ta oss till vägen utan att riskera fastna i myren. Till slut insåg vi att ända vägen därifrån var genom att hoppa från grästuva till en annan, över breda vattenfåror och plumsa genom blöt mossa för att till slut äntligen…. jag kan verkligen inte beskriva hur otroligt lättade vi var när vi gick över någons tomt och sedan stod vi ute på vägen. Vilken lycka!!!

Nu var det bara att gå tillbaka till bilen. Vi gick och gick… aldrig har nog den vägen varit så lång som den var där och då och jo, vi har åkt med bil där många gånger… det är en lång väg även med bil. Skorna skavde, ryggsäckarna likaså, ryggarna var helt förstörda och jag hade fruktansvärt ont i mitt ena knä. Vi gick och gick och gick och gick. Så utmattade, inget vatten och ingen mat, vi gick och gick tills vi efter några timmar kom till bilen.

Jag har varit i fjällen många gånger och vandrat mycket. Jag har tyckt det var underbart att gå dagar med strålande sol då allt varit enkelt, men ingen av de turerna kommer jag ihåg om jag ska vara ärlig. Däremot när vi gick vilse…. det kommer jag alltid att komma ihåg så länge jag lever.

Därför är ett problemfritt liv helt meningslöst, något man glömmer på en gång. Ett liv fyllt med utmaningar däremot, det är något man kan ta sig igenom och minnas. Det blir något värdefullt just för att det var en prövning. Det underbara med ödet och ödesvägarna är dessutom att de är meningen att man ska klara dem… det kan vara en tröst om man känner att man står inför en enorm utmaning… det är faktiskt meningen att man ska klara den om man bara vågar ta sig an den och tar lärdom av misstagen.

När jag ser och spår ödesvägar så märker jag att många har lite svårt att förstå det knepiga med dem. Att man behöver göra saker som man inte riktigt vet hur man ska göra, att behöva ta utmaningen för att kunna nå målet och framför allt att man på olika sätt behöver övervinna sig själv. Det är lika svårt som att gå vilse i fjällen, men precis som min man och jag visste att om vi bara hittade till bilvägen så skulle vi kunna ta oss hem, så är meningen med ödesvägen att man ska klara den. Andevärlden hjälper, stöttar och hejar på så gott de kan för de vill verkligen att vi ska klara våra utmaningar.

Livet behöver vara som att gå vilse, för om man aldrig någonsin går vilse så kommer man aldrig få chansen att hjälpa sig själv genom att hitta rätt.

Tack för att du tittade förbi!!!

Kram

Rosemarie