Den oändliga historien

Det var en gång för länge sedan på en fjärran plats en ung kvinna som låg i gräset och tittade upp mot stjärnorna. Hon låg där och lyssnade till vindens sus och plötsligt så började hon höra en berättelse i sitt huvud. Det var som en röst som berättade något hon aldrig tidigare hade hört och med orden kom bilder som fick tid och rum att sluta existera.

En saga om ljuset, mörkret, hjältar och svek. En saga där ödet viskar med hoppets röst till den som bara vågar tro på sin inre styrka och där även den mest osannolika kan bli den som räddar alltet och får ta plats vid kungens bord.

En saga som berättats tusen gånger förr och ändå så behöver den berättas igen. Den unga kvinnan återvänder till sin by och berättar sagan för sina yngre syskon. Trollbundna lyssnar de och önskar att de kunde få vara med där i striden för ljuset och vara en av de osannolika som blir hjältar i slutet. Så sagan berättas många gånger och fler och fler börjar lyssna och fler och fler börjar berätta den med sina egna ord och sina egna bilder.

Sagan lever så vidare och börjar vandra från by till by tills alla hört talas om om den osannolika hjälten. Han har hunnit byta namn många gånger och fienden har skiftat den med så till slut kommer en dag då sagan börjar blekna bort och människorna trollbinds inte längre av den. Så en dag sitter en gammal man vid ett träd och njuter av solens strålar som värmer hans ansikte när en röst börjar tala i hans huvud och en ny saga berättas. Även denna gång om livets kamp, men med en ny hjälte och med nya intriger och så föds en ny saga som kan trollbinda människorna.

Vem är det som viskar dessa sagor i människornas öron och varför gör de det? Svaret är andevärlden. De är där hela tiden och inspirerar människor till att berätta om andevärlden och livet hela tiden så att vi aldrig ska glömma verkligheten. De ger oss glimtar och ögonblick i böcker och filmer, i musiken och i konstverken, de ger oss ledtrådar i spelens sagovärld. Överallt finns dessa berättelser, som berättar om något mer än bara vardagliga bekymmer. Dessa storslagna äventyr som slår oss med häpnad och musiken som får oss att förvinna in i andra världar. Konsten som ger oss nya perspektiv och orden som väcker tankar vi inte kan få ur våra huvuden.

I grunden är historian den samma om och om igen. Den berättas bara med nya ord, med ny teknik och med nya toner. Namnen byts ut, men hjältarna är fortfarande de osannolika som ingen hade kunnat tro skulle kunna möta ödets utmaningar. Varför gör andevärlden såhär? Varför ger de oss inspirationen?

Svaret är ganska enkelt: för människan tappar intresset, glömmer så snabbt och hittar på annat istället. När vi gör det så glömmer människorna kunskapen om andevärlden och meningen med våra liv. Utan den kunskapen så tappar vi orienteringen i våra liv och går vilse, så vi behöver hela tiden påminnas om vad som är viktigt i livet, att våga tro på oss själva och våra möjligheter att skapa förändring. För om den osannolika hjälten kan lyckas så borde vi också kunna göra det om vi bara vågar tro. Och däri ligger kanske den djupaste kärnan… att våga tro.

Andevärlden försöker påminna oss om att våga tro på vår inre styrka. I sagorna finns en strävan… en önskan om att uppnå något annat och befrielse från det som kväver oss. En inspiration som faktiskt även kan förändra våra egna liv. För vi alla befinner oss i vår alldeles egna saga där det finns både läskiga monster som försöker hindra oss från att nå våra drömmar och vänner som hjälper oss längs vägen. Livet är en ständig kamp där vi själva har huvudrollen och är den som bestämmer om sagan ska sluta med ett uppgivet platt fall eller om striden ska fortsätta till sista andetag.

Vi behöver alla uppmuntran och stöd i vår egen kamp och när vi då ser, hör och känner dessa historier så väcks något inom oss. En gnista som tänder en glöd som ger oss styrka och mod och får oss att tänka att … jag kanske klarar det här ändå.

Foto av Alesia Kozik pu00e5 Pexels.com

För mig är det ett sånt ögonblick varje gång min dotter vill titta på Frost 2-filmen och vi kommer till scenen där Elsa kommit till Ahtohallan och sjunger ”Släpp loss dina krafter. Berika dig med den kunskap du får. Det är den du själv har väntat på. Hela mitt liv (Hela ditt liv) Visa dig” .

Hela mitt liv har jag sökt och känt ett sådant stort behov av att få veta mer… om allt…. men ingen kunde ge mig svaren förens jag öppnade upp min mediala förmåga och svaren kom. De flödade fram och ju mer jag frågade desto mer började jag inse hur världen fungerar både här i vår fysiska värld och på andra sidan i andevärlden. Varje gång jag ser den scenen i den filmen börjar jag gråta.

Med dessa ord vill jag öppna ögonen på alla dem som söker svar från andevärlden i gamla myter och religiösa texter. Visst finns det mycket att lära där, men lika mycket kan man lära sig genom att titta och lyssna på det som skapas här och nu. Andevärlden berättar så mycket för oss hela tiden just för de vet att de allra flesta människorna tappar intresset väldigt snabbt. Vi behöver hela tiden påminnas och med de kommer ständigt med ny inspiration till dem som lyssnar.

Imorgon torsdag kl. 19:30 kommer Peter Thorsell och jag ha en livesändning i vår grupp på FB ”Andar & medium” med tema andevärldens inspiration i film, musik, litteratur och konst.

Varmt välkommen!

Kram

Rosemarie

I ett annat liv

Allt började en morgon för ett par veckor sedan då jag låg i sängen och precis hade vaknat. Jag låg där och hade tankarna på saker och ting som skulle göras under dagen när det helt plötsligt ur ingenstans kom en bild i mitt huvud.

Det var för länge sedan, jag skulle gissa för 1500 år sedan någonstans i Asien, de nordligare delarna. Det hela utspelade sig i en hydda eller tält och det var elden från eldstaden som gav ljuset. En krigare i läderrustning var på väg att våldta en kvinna på hennes säng. Jag ser hur kvinnan drar fram en kniv som ligger under sängen och trycker den mot krigarens strupe och säger till honom: ”Inte så här”

Han backar bakåt och hon säger: ”Du kan få mig, men inte så här”

Och scenen var över och jag bara låg där i sängen och undrade vad ända in i helvete var det där???

Jo, jag förstod att detta var en bild från ett av mina tidigare liv och att jag var kvinnan som låg där på sängen, men varför visade andevärlden det där för mig?

Jag började såklart fråga andevärlden om vad det var de hade visat mig och allt eftersom under dagen så fick jag en allt djupare förklaring och insikt om det livet.

Jo, kvinnan var jag och jag levde där i en mindre by, någonstans i Asien ( det känns som Mongoliet) och hade blivit bortgift i tidig ålder med en man jag inte gillade. En dag kom en stam med krigare/rövare och intog min by. Alla männen i byn dödades och kvinnorna fick leva för att tjäna krigarna som skulle stanna i byn över vintern. Helt ärligt så fanns det en sorts befrielse inom mig att mannen jag varit gift med hade blivit dödad.

Krigaren som befann sig i mitt tält backade bakåt när han fick kniven mot sin strupe och fick en annan syn på kvinnan och blev förunderligt nog snäll mot henne. Det fanns något som förenade dem.

Andevärlden visade mig en bild av hur krigaren och kvinnan en tid senare låg nakna på sängen och höll om varandra. Det fanns kärlek och ödmjukhet mellan dem och de levde tillsammans.

Vidare såg jag en bild av hur kvinnan en dag går med mat till de andra krigarna vid en lägereld och en annan man där vill ha henne, men ”min krigare” blir förbannad och ger sig på honom för ingen annan får ta hans kvinna. Senare sitter vi i mitt tält och jag lindar om hans skärsår på handen. Han lät aldrig någon annan av krigarna röra mig.

Lyckan var dock kort för männen skulle bara stanna över vintern. En dag beger han sig iväg. Avskedet är sammanbitet, det är en tid och kultur där vare sig män eller kvinnor visar sina känslor offentligt, i alla fall inte kärlek.

Vad hände sen då undrade jag? Jo, andevärlden visade mig hur krigaren låg ihjälslagen någonstans och kvinnan hon födde ett par månader senare ett barn ( krigarens barn) och gav barnet krigarens namn. Senare i livet så dog hon av sjukdom liggandes i sin säng.

Alltså wow tänkte jag. Har jag verkligen levt det livet??? Ja, säger andevärlden. Men så började tankarna komma…. men vilket tragiskt liv egentligen och va tragiskt att krigaren och jag bara fick varandra under en så kort tid och det var då som andevärlden hjälpte mig att inse vissa saker. Lycka handlar inte om tid…utan om vad man verkligen känner.

Foto av ArtHouse Studio pu00e5 Pexels.com

Den stora gåvan i livet är inte att vara lycklig dygnet runt, att leva ett problemfritt liv eller att aldrig sakna något. Den stora gåvan är att få uppleva lycka över huvud taget och att verkligen kunna sätta värde på den.

Lycka är stunden då man ligger naken i sängen och håller om sin älskade, lycka är stunden då man hör sitt barn skratta, lycka är stunden då man står barfota på en strand och känner vattnet smeka huden, lycka är stunden då man kramar en kär vän, lycka är stunden då man ser ut mot horisonten och känner frid och harmoni med allt omkring sig just där och då.

I våra robottliknande liv där vi varje dag gör samma saker på rutin bara för att det är ju så man ska göra så tappar många bort hur många underbara stunder av lycka de egentligen har om de bara skulle förstå det och lära sig inse dem och ta tillvara på dessa stunder, stanna i dem och låta dem få vara där.

Vi vaggar in oss själva i märklig syn på att allt måste vara perfekt hela tiden för att vi ska kunna uppleva lycka i huvudtaget. Man måste ha den perfekta kvällen för att kunna uppskatta den, men egentligen har alla kvällar sina stunder då vi skulle kunna känna lycka om vi bara lät oss själva göra det istället för att haka upp oss på detaljerna som stör. Vi söker den perfekta partnern… fast den verkliga lyckan skulle gå att finna med den arbetslösa grannen trotts att han har en blek ölmage och svär vartannat ord.

Vi matas hela tiden med bilder av hur ett idealt liv ska se ut och allt vi måste ha för att kunna komma i närheten av lite lycka. Livet fungerar dock inte så. Det är inte perfektion som skapar lycka, det är vår förmåga att kunna uppskatta det lilla i livet som ger möjlighet till lycka. Livet kan vara hårt, utmanande och ett rent jävla helvete, men det kan samtidigt ge oss ögonblick av lycka.

Det andevärlden visade mig om det där tidigare livet gav mig en stor insikt om att värdesätta det lilla i livet. En insikt om lycka i stunden, en insikt om att kunna förbise en persons bakgrund och älska den för det den är här och nu, en insikt om hur hårt och kort livet kan vara och hur viktigt det är ta tillvara på livet som ges för det kommer inte tillbaka. En insikt om att de val jag gjorde i det där livet har varit en del av det som gjort mig till den jag är idag och med det en stor ödmjukhet inför dessa tidigare liv jag levt.

Tack andevärlden för att ni visade mig detta liv. Det gav det där hårda livet för 1500 år sedan ett ännu större värde just för att det kunde ge mig insikt även idag… ca 1500 år senare. För det är kanske det mest fantastiska: att man kan lära sig av sig själv, om man möter sig själv med ett öppet hjärta.

Tack för att du titta förbi och tog dig tid att läsa. Ha en underbar fortsättning på dagen!

Kram

Rosemarie

Hur gick det sen….

Det var ett tag sedan jag skrev här och då var det mina tvivlande tankar som jag delade med mig av. Sommar och barnens sommarlov kom sedan och med det blev det inte så mycket tid till att skriva här, men tankarna fanns kvar och bearbetades för fullt och det hände en del saker lite sakta men säkert.

Den mörka gropen kändes plötsligt inte så djup och besvärlig utan en dag så såg jag att det ju faktiskt hängde en repstege nerför kanten och det var bara att klättra upp. Därefter har saker och ting ljusnat igen. Egentligen har det mesta handlat om att hitta kärleken till mig själv och är det någon som är svår att älska så är det ofta just…sig själv.

Att förlåta andra människors fel och brister kan vara en utmaning, men oftast går det bra när man inser vad det var som fick personerna att agera på det ena eller andra sättet. Men att förlåta sig själv för samma fel och brister… ja, det är mycket svårare. Jag eftersträvar perfektion när det kommer till allt jag gör. Allt jag gör ska vara så perfekt som möjligt och minsta lilla fel eller brist, ja då rasar världen för då känner jag att jag inte duger till något alls.

Det är ganska fånigt egentligen att tänka så. Självklart är ingen felfri och självklart så gör alla fel och misstag, men när det kommer till de egna misstagen … ja , då blir det svårt att förlåta dem.

Varför gjorde jag så? Varför sa jag så? Kunde jag inte ha gjort det bättre? Varför lyckas alla andra med det där, men inte jag? Varför blir det jag gör inte lika fint och bra som andras?

Då dröjer det inte länge förens man då står där och gräver sin ”skamgrop” i marken att hoppa ner i och vägra komma upp ur. Ja, där satt jag i alla fall och ville bara kasta in handduken med det mesta. Naturligtvis var andevärlden där hela tiden och tittade på… allihopa mina nära och kära på andra sidan som följer med mig i ur och skur. De stod där vid kanten till gropen och tittade ner på mig och sa:

”Vad i hela fridens namn håller du på med? Hade du tänkt sitta länge där nere? undrade de.

Ja… jag vill inte komma upp” svarade jag.

”Nu är du fånig” svarade de.

”Det må så vara… ibland får även völvor vara fåniga”, svarade jag.

”Nej, sånt har vi inte tid med… nu kommer du upp och tar tag i dina problem” och så kastade de ner en repstege till mig.

Ja, det var ju bara att klättra upp och komma till insikt att ingen är perfekt. Alla har vi styrkor och brister och att verkligen älska sig själv handlar om att lära sig inse sina styrkor och hur man kan använda dem för att kringgå sina brister. För brister har vi alla, vare sig vi vill erkänna det eller inte.

Min största brist är just att inte kunna acceptera min imperfektion. Så fort jag inser brister eller gör misstag så rasar min värld. Men samtidigt är det ju just genom misstagen som jag får en möjlighet att lära mig nya saker och det är den svåra biten att ta till sig. Att man verkligen behöver göra misstag för att kunna lära sig och utveckla sig.

Att ta sig upp ur gropen handlar oftast om en sak: att ta tag i sig själv och sina problem och finna en lösning på dem så man kan gå vidare. Det är svårt och tufft att möta sina egna demoner, men att ständigt gömma sig för dem och vara rädd för dem löser ingenting för då sitter man i den där gropen resten av sitt liv.

Inre demoner är något som de flesta har, ja, kanske rent av alla människor har det på olika sätt. Demoner som skapas i vårt inre av våra tankar och våra känslor som ibland blir så mörka och hotfulla att man inte vågar annat än gömma sig, för hur ska man finna kraft och mod att möta dem? Dessa inre demoner är verkligen ett elände att tas med, men samtidigt så är det bara genom att möta dem som man kan få en chans att gå vidare.

Min demon är att acceptera att ingen är perfekt…. minst av allt jag. Alla gör misstag, alla har brister, alla har dåliga dagar … även jag. Ingen kan vara älskad av alla, men bara för att inte alla älskar mig betyder det inte att ingen alls älskar mig för den jag är med alla fel och brister. Tvärtom så finns det en del som verkligen gör det i ur och skur, år in och år ut, för att de ser mer än bara fel och brister hos mig.

Så här står jag nu och försöker vända bort blicken från de där känslorna av brister och istället titta på det fina jag har omkring mig och det fina jag gör. Det är inte enkelt och det kommer nog att ta många år innan jag något så när har lärt mig att använda mina styrkor för att kringgå bristerna.

Den stora kraften är att veta att jag är inte ensam med detta. Vid in sida finns min familj som älskar mig för den jag är och jag har andevärlden som också älskar mig för den jag är. Det är något vi alla har om vi bara väljer att förstå att de finns där. Ingen är någonsin ensam, alla har alltid någon vid sin sida som älskar den för just den personen den är med alla tänkbara fel och brister. Det är inte alltid man ser eller känner deras närvaro, men de finns alltid där och det ger stor styrka och kraft att veta om det.

Jag hoppas att du som läser detta haft en härlig sommar. Vi syns och hörs snart igen!

Kram

Rosemarie

Tvivel

Dunk, dunk och ännu mera dunk… jag står och dunkar huvudet mot väggen och undrar vilken som ska ge vika först… huvudet eller väggen. Ja, för nu står jag här och dunkar huvudet i väggen igen… ja, metaforiskt alltså. Likväl så ger det mig huvudvärk när jag om och om igen gräver ner mig i mina mörkaste tankar som alla bygger på tvivel och rädsla.

Tvivel på vad och rädsla för vad? Ja, det är just det jag också försöker komma underfund med. Vad är det jag tvivlar på och vad är det jag är så förbaskat rädd för egentligen?

Är det andevärlden jag tvivlar på? Nej, det är inte dem jag tvivlar på. De finns ju uppenbarligen där, det har jag både sett och hört… många gånger och det de säger till mig säger de till andra också så det stämmer ju. Det som jag däremot inte förstår är: varför jag?

Varför vill andevärlden i huvud taget befatta sig med med lilla rädda Rosemarie? Vad är det de ser som jag inte jag lyckas se?

Mitt liv har inte varit enkelt på något vis och är det något jag tidigt fått lära mig är att veta min plats och aldrig någonsin tro att jag är någon värd att ha att göra med. Från första till sista dag i grundskolan fick jag höra och känna hur de flesta föraktade mig pga. mitt utseende. Var det inte det så var det mitt ursprung eller ja… jag vet faktiskt inte varför ingen ville veta av mig. När jag frågade varför så fick jag aldrig något svar.

Jag hoppades att vuxenlivet skulle vara enklare att ta sig fram genom, men även där så vändes ryggar mot mig hur jag än kämpade. Arbetsgivare som prisade mitt arbete, men när tjänster skulle tillsättas så var det alltid någon yngre som fick jobbet och ännu en gång uteblev svaren på varför.

Så varför skulle helt plötsligt andevärlden behöva mig? Vad är det som säger att inte också de kommer att göra som livet gjort i största allmänhet och vända ryggen åt mig? Och där står jag och tvivlar på hur livet någonsin kan ge något annat än att veta min plats.

Hur hittar man styrkan att våga tro på sig själv? För egentligen handlar det inte om något annat än min tro på mig själv. För det finns en annan sida av mitt liv också, en sida som jag kanske inte alltid ser lika klart.

I snart 22 år har det funnits en person som stått vid min sida i vått och tort. Som torkat mina tårar när jag gråtit och skrattat med mig när något roligt hänt. En som alltid lyssnat på mina tankar och funderingar och delat med sig av sitt inre. En som oroat sig för mig och som tagit hand om mig när jag behövt hjälp. En person som sa ja till mig i kyrkan och som höll min hand när våra barn föddes.

Foto av Jeremy Wong pu00e5 Pexels.com

Om det finns en som tror på att jag har något värde så finns det kanske fler. Men själv har jag svårt att se dem ibland och det är där jag grävt ner mig i denna stund. Jag tror inte att jag är ensam om det. De flesta kan nog ha stunder då de sitter i en liten grop och undrar hur de ska lyckas ta sig upp ur den igen.

Att våga tro på sig själv och sitt eget värde är kanske den största utmaningen man kan möta. Ingen annan kan utkämpa den striden än man själv. Att inse att man duger som man är trots att man inte är perfekt, att se sin egen styrka när man i sig själv är som svagast, att älska sig själv för att man är värd att älskas oavsett vad andra tycker eller inte tycker om en. Att komma över rädslan för sig själv.

För det är först när man tror på sitt eget värde som man kan börja tro på att även andra kan se en som värdefull. Dunk, dunk, dunk…… väggen är fortfarande där och huvudet likaså.

Jag önskar jag kunde ge ett bra svar på hur man tar sig ur gropen man grävt, men helt ärligt så har jag inget bra svar. Andevärldens svar på frågan är: insikt.

Att inse att man har ett värde och en betydelse inte bara för sig själv utan för hela andevärlden oavsett vem man än är i den fysiska världen. Först då kan man kliva ur gropen och gå vidare.

Så jag får begrunda saken ett tag till och hoppas att den insikten trillar ner i huvudet snart… innan huvudvärken tar över på riktigt. Och om du känner likadant och känner dig ensam i din grop, försök kika över kanten så lovar jag att vinka till dig från min grop.

Ta hand om dig!

Kram

Rosemarie

Framtiden

Livet är fantastiskt! Ja, livet är faktiskt det. Det är en insikt som kommit till mig nu under våren… ja, alltså att livet är fantastiskt visste jag innan också, men en dag insåg jag hela bilden och då trillade polletten ner. Vad i hela fridens namn skriver hon om undrar du…. jo, nu ska jag berätta en väldigt häftig sak.

Andevärlden tyckte det var dags för mig att lära mig mera om hur hela existensen ser ut. Alltså inte bara livet här och nu… utan alla liv, varenda ett av dem från det att själen föds till det att själen slutar att existera. Det är en enormt lång resa som varje själ gör och att det fungerar är ett mirakel bara det.

Själar föds som små och bräckliga väsen som sakta men säkert behöver växa upp och lära sig att hantera sin existens. Detta sker genom att födas in i den fysiska världen och få en kropp. Livet man har i sin kropp är en skola, en plats där själen får möjlighet att växa och utvecklas till ett lite kraftfullare väsen. Det är en utveckling som tar lååååång tid. Hundratals liv som man lever för att utvecklas.

Och den här delen brukar folk inte ha så svårt att ta till sig. Att vi har levt flertalet liv innan det vi har här och nu. Det är faktiskt lite av en kul grej att titta på dessa tidigare liv och försöka få dem att ge svar på vem man är i detta liv. Jag tyckte också det var sååå vansinnigt häftigt de första gångerna jag fick höra vad andra såg om mina tidigare liv och även när jag själv fick se glimtar av dessa liv.

Det var lite wow, va coolt att jag var med där i historian och gjorde uppenbarligen saker. Efter att ha sett och hört en del om dessa liv så började jag dock att tappa intresset för dem. För helt ärligt… livet är ju faktiskt här och nu, det som hänt i det förflutna, ja, det är ju en del av det förflutna och jag kan inte ändra mina handlingar som jag gjorde där och då. Men så en dag visade andevärlden mig något helt annat… och då trillade den där polletten ner.

Andevärlden visade mig mina framtida liv… och då förstod jag äntligen…hur allt hänger ihop.

Vi är så förblindade av våra liv här och nu, samtidigt som många tror på tidigare liv att vi helt glömmer bort eller bara blundar för ett mycket intressant faktum: har man levt flera liv innan detta liv så kommer man att leva flertalet liv även efter detta liv. Och om det är något vi verkligen BORDE intressera oss för så är det just dessa framtida liv.

För jo, de framtida liven är redan skrivna i ödesväven, i alla fall i grova drag. Det är vissa detaljer här och var som det finns utrymme för finslipning under förutsättningen att man går sin ödesväg… gör man inte det som kommer det behövas mycket mer slipande på nästa liv. Men ändå så finns våra liv redan där. Hur otroligt häftigt är inte det. Själv blev jag helt hänförd när jag fick se vad jag har framför mig… hänförd med en blandning av glädje, upprymdhet och en viss ängslan också inför utmaningarna.

De framtida livet kan vara svåra att få djupare kunskap om. Varför det är så är enkelt: vi ska inte kunna påverka våra framtida öden på fel sätt. Vi kan ändå känna av dem redan här och nu. Andevärlden ser till att vi kan få små glimtar av nästa liv genom de utmaningar vi möter i detta liv, genom plötsliga tankar och dagdrömmar. Det är inga exakta bilder av vad som kommer att ske utan mera förvarningar och förberedelser inför kommande utmaningar.

Vi alla har våra liv i framtiden och det är nu tankarna börjar komma. Hur kommer världen att se ut nästa gång jag lever här igen?

Ja, hur kommer världen att se ut? Ja, det beror ju väldigt mycket på var i världen man kommer att bo och exakt när man föds igen. Jag har fått indikationer på att stora delar av Europa kommer vara en krigszon och vissa Nordiska länder är ockuperade om ca 100 år. Naturresurser kommer att vara ett hett eftertraktade och en källa till konflikter.

Det får mig att undra lite andra saker: hur kommer livet se ut nästa gång? Kommer det gå att andas frisk luft och går det att dricka rent vatten? Kommer det finnas djupa skogar och vilda djur som lever däri? Kommer man att kunna se fiskar i vattnet och om man fångar en kommer man kunna äta den? Kommer vi ha bilar och har telefonerna bytts ut mot någon annan sorts teknik? Härjar covid-19 fortfarande eller plågas vi av nya sjukdomar som vi inte stött på än?

Det väcker också många funderingar över hur vi här och nu påverkar våra framtida liv… på alla tänkbara sätt. Dels så påverkar vi ju dessa liv genom den själsliga utvecklingen som vi gör eller inte gör, men vi påverkar också genom hur vi tar hand om vår omvärld.

Foto av Lucien Wanda pu00e5 Pexels.com

Hur mycket plast kommer det ligga i haven om 100 år och hur kommer alla gifter som vi här och nu sprider omkring oss påverka min kropp i mitt nästa liv? Kommer jag att bli sjuk i mitt nästa liv på grund av de helt onödiga soporna jag producerar i detta liv?

Man brukar ju tala om att vi behöver rädda miljön och klimatet för våra barn och barnbarn…. men egentligen så borde vi rädda miljön och klimatet för oss själva i vårt nästa liv.

Ja, denna vetskap om att livet inte bara handlar om här och nu väcker sannerligen djupa funderingar och har fått mig att inse hur mycket jag här och nu kan göra för mig själv bara genom att bli lite mera medveten om saker och ting. Att förstå att kroppar bara är något som kommer och går, men att själen den finns kvar och förstå att detta spelplan som vår jord är, inte går att förstöra hur mycket som helst innan det även förstör för alla själar som behöver denna jord för att kunna ha någonstans att leva sina liv.

Livet är stort och fantastiskt… helt otroligt fantastiskt, men om det ska vara fantastiskt i nästa liv också så behöver vi nog ta oss en liten funderare på hur vi tar hand om vår värld. För om man tror att allt det vi göra här och nu inte spelar någon roll… oj, vilken besvikelse nästa liv kommer att bli då…

Ägna en liten stund åt att fundera på ditt nästa liv och ta hand om dig!

Kram

Rosemarie

Ge mig budskap

Det var en dag då jag tog fram mina tarotkort och satt med dem framför mig. Jag satt där och tänkte och tänkte. Inom mig fanns en gnagande fundering eller bättre sagt ett tvivel på om det jag redan hade fått i svar från andevärlden verkligen stämde. Så där satt jag med korten framför mig och pendeln i min hand, redo att ställa frågorna som fanns i mitt huvud.

När jag skulle ställa min första fråga så tog det dock stopp, för jag insåg att jag hade ju faktiskt redan ställt den frågan ett par veckor tidigare och tja… inget hade förändrats på den fronten egentligen mer än att jag själv hade börjat tvivla lite mer på om svaret jag hade fått då verkligen kunde stämma. Samma var det med nästa fråga och sedan frågan efter det. Samtidigt så började jag fundera mer och mer över mitt eget beteende: varför satt jag där och ville ställa frågor som jag redan hade fått svar på?

För så är det ju ganska ofta… man ställer frågor till andevärlden och ber om budskap om och om och om och om igen. Mest egentligen bara för att det är så kul att få ett litet meddelande från andra sidan bara för att det är ju så kul att de är där på andra sidan och kan göra det. Lite som ett roligt spel där man köper lott efter lott i väntan på att få den där stora vinsten med ett underbart budskap från andevärlden där de säger att imorgon blir du rik, lycklig och slipper alla världens bekymmer för all framtid.

Andevärlden svarar så gott de förmår, men ändå blir vi aldrig nöjda. För ändå så frågar vi om och om igen om dessa budskap och väntar på att få höra något vi inte redan har hört. Budskap, privata sittningar, seanser, fråga om ödesväg, lägga tarotkort, fråga med pendel, titta i kaffesumpen eller be om tecken. Ja, det finns inget stopp och inga begränsning på hur mycket vi ber andevärlden om i jakten på det där budskapet som vi önskar.

Men vad händer egentligen? Om man nu redan fått ett budskap från andevärlden, vad har man egentligen gjort med det budskapet? Lyssnat och följt det till punkt och pricka… eller…. kanske bara gått vidare utan att göra något alls?

Om andevärlden ger dig ett budskap och säger att du måste flytta, separera från din partner , börja plugga och byta jobba… vad händer sen? Jo, det är ju helt upp till oss. Det är helt upp till oss att lyssna på andevärlden och göra som de råder och när det är avklarat, då är andevärlden redo att komma med nya budskap som visar fortsättningen på livets väg.

Men om man inte lyssnar på det andevärlden säger. Om man inte flyttar utan väljer att bo kvar, om man gifter sig med partnern istället för att gå isär, om man inte börjar plugga och aldrig byter jobb…. ja, vad finns då mer att säga? Ingenting och det är just vad som händer.

Foto av RODNAE Productions pu00e5 Pexels.com

Ju mer man inte gör det som andevärlden ger budskap om desto tystare blir det från andra sidan. Tystare och tystare och svårare att få fram några budskap i huvud taget. Det spelar ingen roll hur bra medium eller sierska man går till, svaren blir bara svårare och svårare att få.

Lustigt nog så leder det oftast till att vi söker mer och mer för vi vill så gärna ha mer… bara för sakens skull. Men om man aldrig gör det andevärlden säger så finns det ju inte någon anledning för andevärlden att ge fler budskap för att det finns ju inget mer att säga. Det är först när man gör det andevärlden säger som nya dörrar öppnas i ens liv och med det så finns det nya budskap och tecken att ge från den andra sidan.

Att be andevärlden om budskap handlar många gånger bara om att söka deras uppmärksamhet och tigga om deras närvaro. Vilket man aldrig behöver göra för de finns ju alltid där vid vår sida, dygnet runt. De är ju alltid där och det är först när man kan inse det som man kanske också kan inse hur viktiga dessa budskap som andevärlden faktiskt är och hur viktigt det är att man lyssnar, tar till sig och gör det andevärlden råder oss till att göra.

Budskapen ändras dock inte förens vi själva ändrar oss och det är först efter att vi ändrar oss som vi kan få nya budskap.

För att återgå till ögonblicket då jag satt där med tarotkorten framför mig så satt jag där ett tag och funderade på mina frågor som jag egentligen redan hade ställt till andevärlden och fått svar på. Till slut tog jag upp tarotkorten och la dem tillbaka i sin låda och hängde pendeln runt min hals igen och gick iväg.

Ta hand om dig!

Kram

Rosemarie

Medial utvecklingskurs

Imorgon, söndag den 23 maj drar vi igång en ny omgång! Passa på och ta chansen att vara med på första tillfället gratis och testa och se vad vår kurs kan ge just dig.

Att vara medial handlar inte bara om det mediala utan även om förståelse för hur andevärlden fungerar. Vi kommer att hjälpa dig med att utvecklas och hjälpa dig att hitta ditt sätt att arbeta medialt. Vi erbjuder en kurs där du kan utveckla din medialitet över Skype, första kurstillfället är en introduktionsträff (kostnadsfritt), max 8/tillfälle, 23/5 14:00-16:00. Vi går igenom vad andevärlden är och hur är vi är sammanlänkade med dem, vad som händer efter att vi dör. Vi pratar också om vad medial förmåga innebär och hur man kan utveckla sin mediala förmåga, vi kommer även att ha enkla prova på övningar.

Vi som håller i kursen är Peter Thorsell och arbetar som medium och Rosemarie Grobosch Thorsell, völva upplärd av andevärlden.

Detta är vad som kursen innehåller

  • Information om andevärlden:
  • Vad är andevärlden och hur är vi sammanlänkade med dem.
  • Vad är syftet med våra liv.
  • Vad händer efter att vi dör.
  • Vad är naturväsen, hur ser de ut, vad kan de hjälpa oss med och vad kan vi hjälpa dem med.
  • Gudar och olika andeväsen
  • Själsfränder och andra sammanlänkade själar
  • Ödet, ödesvägarna och meningen med livet
  • Övningar som öppnar upp sinnena så som syn, hörsel, känsla i det mediala
  • Seans: vad ska vi tänka på och hur går det till.
  • Privat sittning, vad ska vi tänka på och hur går det till.
  • Att få fram bra budskap.
  • Överföring av andar :
  • Vad ska vi tänka på att ta reda på innan vi för över andar och hur för vi över andar på bästa sätt. Du kommer om tillfälle finns få vara med och föra över en ande.
  • Reningar:
    Hur gör vi när vi tar bort dåliga energier och hur gör vi när vi lägger dit nya bra energier. Du kommer om tillfälle finns få vara med och rena.
  • Healing, hur fungerar healing och hur ger man det på bästa sätt

Målet med avslutad kurs är en bred förståelse för andevärlden och de olika andeväsen som omger oss. Hur man utvecklar sin mediala förmåga genom att stärka sitt samarbete med andevärlden. Att finna sin personliga mediala kraft och utveckla förmågan att använda den.

Vi har kurs: söndagar 14:00 – 16:00 max 5 deltagare, startar 30 maj. Anmälan sker via medialkraft@hotmail.com eller sms 076-228 96 78
10 tillfällen till en kostnad på 2300 kronor inklusive moms.
Introduktionstillfället är gratis, vill du sedan fortsätta kursen så betalar du in 2300 varav 500 är anmälningsavgift och betalas inte tillbaka. Vid sjukdom eller andra olyckliga omständigheter som förhindrar deltagande kan avgiften utom anmälningsavgiften betalas tillbaka. Läkarintyg eller annat giltigt intyg ska uppvisas. Vi innehar f-skatt sedel, organisationsnummer: 969790-5280.

Varmt välkomna


Peter Thorsell, https://medialkraft.wordpress.com/ & Rosemarie Grobosch Thorsell, https://volvansvag.se/

Ta chansen när den ges

Ödet… ja, ödet har alltid fascinerat mig. Redan som barn hade jag en känsla av att saker och ting inte bara hände av en slump utan att det ibland väldigt tydligt fanns en mening med vissa saker. Vissa möten och vissa händelser var lite för mycket tur eller otur för att bara vara en ren slump.

Andevärlden har lärt mig mycket om hur ödet fungerar och hur det styr våra liv på olika sätt. Med det har min fascination för ödet blivit ännu större. Det är en sådan enorm verksamhet som pågår på den andra sidan för att skapa dessa öden och för att få allt levande på denna jord att göra det de är tänkta att göra. Det finns inga ord som kan beskriva denna enorma väv av ödestrådar som förenar allt levande och ger oss meningen med våra liv.

Ödet är de där små eller stora ögonblicken då vi möter något som för in oss på en ny väg i våra liv. Det kan vara allt från mötet med en viss person som kommer att förändra vårt liv till att vi väljer gå ut genom dörren fastän det är en ovanligt kall dag. Dessa val som startar en ny kedja med händelser i våra liv och som ger oss en ny erfarenhet. Något som gör att vi blir en aning lite mer rik inom oss själva.

Ödet som finns där i våra liv har dock en liten svaghet och det är det som kallas ”den fria viljan”. För andevärlden kan inte tvinga någon att gå sin ödesväg. Den måste levas och väljas med fri vilja och här blir det lätt problem. För det är så många som inte förstår hur otroligt viktiga dessa ögonblick är. Vilken enorm kraft det finns i att bara våga släppa taget och låta sig svepas med. Att våga ta chansen när den ges…. för den kommer aldrig tillbaka.

Foto av Flora Westbrook pu00e5 Pexels.com

För chansen kommer inte tillbaka. Det låter så dramatiskt och drastiskt, men tyvärr så är det så. Varje chans vi får i livet får vi bara en gång under de förutsättningar som chansen ges i just denna stund. Möjligheten kommer kanske tillbaka, men då oftast vid en annan tidpunkt och under andra förutsättningar. Dessa ögonblick när man möter sitt öde och står inför ett val så gäller det verkligen att våga välja rätt.

Här är det också bra att veta att i dessa viktiga ögonblick så får andevärlden inte påverka oss i våra val. Valet ska göras av fri vilja och med det så får andevärlden inte blanda sig i. Därför brukar andevärlden tystna när man verkligen står inför livsavgörande val. Det är viktigt att valet görs med hjälp av det inre kompassen som säger oss vad som är rätt eller fel. Endast då blir valet giltigt.

Människor brukar dock vara bra på att hitta på ursäkter till att inte ta chansen när den ges. Nej, det passar inte just nu för… jag har för mycket att göra, jag känner mig inte redo, hur ska ekonomin gå ihop? Det passar inte just nu, jag vågar inte för tänk om… om ett år skulle det passa bättre eller när jag kommit över den där saken. Ursäkterna brukar det finnas gott om. Ödet tar dock ingen hänsyn till några ursäkter. Antigen gör man eller så gör man inte. Valet är ditt och mitt.

Själv har jag oftast varit väldigt lyhörd för ödet… kommer en chans så brukar jag hoppa på det med huvudet före och ta chansen. Ibland har jag senare funderat över vad i hela fridens namn jag gett mig in på, men det har oftast blivit bra i slutändan. Riktigt oväntat bra faktiskt. Det är det som är så intressant med ödet att även när dessa val och händelser inträffar vid ”helt fel tidpunkt” enligt ens eget tycke, så har de blivit riktigt bra när allt fallit på plats.

På något vis kan jag också känna en stor trygghet i att det finns just ett öde som är förutbestämt. Det är skönt att veta att livet faktiskt har en betydligt större mening än att bara tjäna pengar och åka på semester… jag skulle hata varje sekund av mitt liv om allt bara handlade om pengar och medelsvenssonliv. Nej, livet är mycket större än så och ju mer jag har fått insikt om detta så har livet blivit till en mycket mer intressant och rolig upplevelse. Livet är en chans att växa som människa och ödet är som en hinderbana man ska ta sig igenom. Livet blir plötsligt en spännande utmaning.

Chanser kommer och går i livet… det är upp till var och en om man vill ta sina chanser i livet eller bara missa allt och streta med livet som om det vore något meningslöst. Men tänk noga på att när du står inför en chans och tänker just den där tanken… att just nu passar det inte. Kom då ihåg att just den där chansen kommer inte tillbaka.

Vill du verkligen missa den?

Ta hand om dig och var inte rädd för att ta chansen!

Kram

Rosemarie

Varför är vi så rädda för känslor?

Ja, varför är vi egentligen så otroligt rädda för känslor? För är det något andevärlden verkligen använder som en del av sitt arbete så är det just känslor av alla de slag. Så vill man möta andevärlden och lära sig av dem, då får man också vara redo för att möta just känslor.

Känslor finns i ett brett spektrum från de allra jobbigaste som vi helst inte vill ha just för att de är så fruktansvärt jobbiga, till de positiva som när allt kommer omkring faktiskt också skrämmer oss just för att även de kan bli riktigt jobbiga om de slår emot oss med sin fulla kraft. Svenskars förhållande till känslor är att de bara får vara i en lagom nivå. Vi ska vara lagom glada, lagom ledsna, lagom kära och lagom kåta, lagom mycket ångest och lagom mycket ilska. Det får inte bli för mycket av vare sig det ena eller andra för då sticker man ut, och det är något man aldrig får göra… att sticka ut.

Andevärlden är inte rädd för känslor, tvärtom så anser de att känslor av alla de slag är viktiga att få uppleva för de ger oss erfarenhet och får oss att växa. De är en viktig del av dessa utmaningar som finns på våra ödesvägar och utan alla dessa känslor så skulle ödet bli tämligen meningslöst. Allt får en mening just genom dessa känslor. Känslor kan lära så otroligt mycket om man bara våga möta dem och inse att de i sig inte är farliga.

Rädsla och ångest är inget vi tycker om. De är fruktansvärda känslor som utmanar oss till det yttersta. Jag vet för jag har själv levt med dessa känslor. Att gå fobiterapi och möta min största rädsla var en enorm utmaning. Till slut bröt jag ihop i gråt och tårarna bara sprutade på mig, men sen tog jag ett djup andetag och fortsatte med behandlingen. Panikångest har jag också provat på… 24 timmar om dygnet flera dagar i streck. Det var en utmaning som verkligen pressade mig till det yttersta, men samtidigt kan jag idag se tillbaka på den tiden och ändå känna tacksamhet för att jag fått prova på dessa känslor.

De var en del av mina utmaningar i detta liv och genom att möta dem så har jag ändå blivit en aning starkare människa. Erfarenheten har också gett mig ödmjukhet inför just hur starka känslor kan vara. Förståelse för hur andra människor känner och hur viktigt en utsträckt hand kan vara i dessa stunder.

Foto av cottonbro pu00e5 Pexels.com

Ilska är en känsla som inte bara skrämmer oss själva utan även andra. Här är det så lätt att gränser passeras och att ilska övergår till våld. Så att den känslan skrämmer är inte så konstigt. Men även ilska, hat och frustration är känslor som man behöver ta till sig. Att kunna se och acceptera även de behöver få finnas i våra liv. Problemet är inte att de finns där utan hur man hanterar dem. Även andevärlden kan känna enorm ilska, men inte går de och slår någon på käften för det. Ilska är något man behöver lära sig att ge utlopp för på ett sätt som skapar förändring, antigen hos en själv eller hos någon annan genom insikt om vad som orsakat ilskan.

Men hur är det då med alla positiva känslor som glädje, lycka och kärlek? Ja, även här finns en stor rädsla. För glädje kan man ju inte visa hur som helst, det är inte passande. Om man är för glad så kanske folk tycker man är konstig. Glädje och lycka är något man helst bara ska uppvisa under ordnade former genom att skriva ett glatt inlägg på Facebook eller genom att se lite käckt glad ut på väg till jobbet. Men att som vuxen vråla ut sin lycka eller glädje och hoppa jämfota mitt i den fullproppade mataffären ses inte fullt lika passande… då har man klivit över gränsen.

Kärlek är också en sån där känsla som man helst bara ska ha i lagom stor dos. Kärlek är ju en underbar känsla som man bara vill gödsla omkring sig med så länge den inte blir för stark… för även då blir kärlek till något skrämmande. Det är ju så gulligt att säga till den man älskar att ”åh, jag kan inte leva utan dig”… men helt ärligt… hur många älskar så starkt på riktigt? I de allra flesta fallen så är kärleken inte starkare än att man efter en tids sorg kan gå vidare med sitt liv och finna ny mening. Men tänk att möta kärlek som verkligen är så där stark att det inte går att leva utan den…. tänk att sitta där och komma till den insikten… den sårbarheten, den sorgen och den oerhörda smärtan… och nu är vi inne på den kanske svåraste känslan… sorgen. Stark kärlek leder lätt till stark sorg, kanske så stark att man plötsligt står där med insikten att den kärleken verkligen inte går att leva utan…det är en skrämmande känsla.

Foto av Josh Willink pu00e5 Pexels.com

Sorg är kanske den allra svåraste känslan just för att den kan man egentligen inte göra något åt. Det är en känsla som man bara kan möta genom att acceptera den och låta den vara en del av ens liv. Med tiden brukar man lära sig hantera smärtan så man kan gå vidare med livet.

Andevärlden är som sagt inte rädda för känslor utan använder sig av dem hela tiden för att på olika sätt ge oss budskap. De uppmuntrar oss gärna till att våga visa våra känslor och att vara ärliga med dem, inte bara mot andra utan framför allt mot oss själva. För det är när vi kan vara ärliga mot oss själva som vi kan börja förändra oss. Att börja lyssna på dessa känslor och att våga möta dem med en öppen famn och välkomna dem och de budskap som känslorna har. Har du ångest på väg till jobbet? Varför går du dit då? Varför gör du så mot dig själv? Varför lyssnar du inte på känslan och ger dig själv möjligheten till ett annat liv där du istället för ångest kan göra något med stolthet eller glädje?

Känslor är en del av livet och att gömma sig för dem eller hålla dem på en ”lagom” nivå är sällan ett vettigt liv att leva. Livet blir då bara ett livslång stretande genom en gråmulen novemberdag. Genom att våga möta dina känslor händer det plötsligt saker. Har du ångest? Bra, va härligt!!! Då har du ett fantastiskt tillfälle att fundera över varför du har ångest och vad du kan göra för att ändra på det som orsakar det. Har du rädsla? Bra, varför har du den? Vissa rädslor finns för att vi ska möta dem, andra rädslor ligger som en del av våran ödesväg för att hindra oss från att gå fel vägar i livet. Förstå din rädsla och du kan få en ökad förståelse för meningen med ditt liv.

Känslor är i sig inte farliga. De kan vara starka och helt underbara eller ibland fruktansvärt obehagliga. Det är dock när man kväser dem och stoppar undan dem som de sakta men säkert börjar tära och slita i oss på ett destruktivt sätt. Det är då de kan bli farliga för att de för oss in på tankar och handlingar som verkligen kan skada oss själva och andra.

Andevärlden finns alltid med oss och kan vägleda oss när vi möter dessa känslor. De kan hjälpa oss att förstå varför vi känner som vi gör och hjälpa oss att finna en lösning om vi inte kan hitta den på egen hand. Det enda vi behöver göra är att sluta vara ”lagom” och sluta hålla masken. Först då kan man ta första steget till att börja förändra sitt liv.

Så våga känna vad du faktiskt känner och låt känslorna vägleda dig.

Ha en underbar fortsättning på dagen!

Kram

Rosemarie

Livesändning med mediumet Peter Thorsell

Idag torsdag den 6 maj kl. 19.00 så har mediumet Peter Thorsell en livesändning på Facebook där du kan ställa fråga och få budskap från andevärlden.

Gå med i gruppen Andar & Medium | Facebook för att vara med du med.

För mer info om Peter Thorsell besök hans hemsida: Vägen till dig själv – Peter Thorsells Medial Kraft (wordpress.com)

Varmt välkommen att delta!!

Kram

Rosemarie