Soldaten som äntligen fick rida över till den andra sidan

Ibland så upplever man saker som verkligen lämnar spår inom en. Så var det när jag mötte soldaten Erik som en dag stod utanför våran husvagn.

Allt började när vi åkte till Handöl och besökte ett monument som rests för att hedra de 600 soldater som hade lagts i en massgrav där år 1719. Jag måste erkänna att svensk historia aldrig intresserat mig speciellt mycket så det var utan någon som helst kännedom om historien bakom denna massgrav som vi… när vi nu ändå var där för att titta på vattenfallet, passade på att titta på på det där monumentet.

Redan på vägen dit så fick jag till mig att Peter skulle passa på att hjälpa över de själar som var fast där och inte kunde komma över till den andra sidan på egen hand. Vi blev dock lite överväldigade av alla mygg, knott och bromsar som var där så besöketet vid monumentet blev mycket hastigt innan vi med två mycket irriterade barn vände om och gick tillbaka till vattenfallet. Peter hade försökt föra över några andar men hade blivit så distraherad av flygfäna så han var tvungen att avbryta.

Både Peter och jag kände dock att ett nytt försök behövde göras och så bestämdes en ny dag då Peter skulle göra ett nytt försök och denna gång med Jan Atterhagen, en av våra elever från våra mediala utvecklingskurser. Dagen då det var dags så frågade Peter mig på morgonen om jag såg vad han såg utanför vår husvagn. Jag såg en man klädd i den uniform som karoliner hade och en svart hatt på huvudet. Jag började prata med honom och fick svaret att han hade kommit till oss för att säkerställa att Peter höll sitt löfte om att hjälpa honom och hans fränder.

Han gick där fram och tillbaka och när jag kikade mer omkring så såg jag också att han hade en häst med sig som stod vid vår bil och betade gräs. Det var ett sådant enormt vemod över dessa två och jag började fråga soldaten lite om hans öde.

Han hetter Erik (Eirik) och var ifrån Sveg. Han hade bott där med sin mor och syster, då hans far dött i strid. Vid 15 års ålder hade även Erik tagit tjänst som soldat. Han var bland annat kurir då han var bra på att rida. Han hade ridit med den trupp med soldater som skulle inta Trondheim, men som senare fick vända hemåt igen på grund av den svenska kungens död.

Hemfärden tillbaka till Sverige hade blivit en katastrof. De skulle ta sig över fjället mitt i vintern och under en snöstorm vilket slutade med att 3000 man frös ihjäl på fjället. Några av dessa soldater kom dock ner till Handöl, men lyckan var kort då även många av dessa män dog.

Erik visade mig sina ben som var alldeles svartfrysta. Vilken smärta och vilket lidande den mannen hade uthärdat innan han dog går inte att föreställa sig. Han var dock en av dessa män som senare lades i massgraven vid Handöl och där hade hans själ sedan stannat.

Att själar inte går över till den andra sidan är inget ovanligt och framför allt när det kommer till den här typer av katastrofer där själarna plågas så fruktansvärt och kämpar så hårt för att få komma hem igen så blir det lätt att de missar sin egen död och därmed också missar att gå över till den andra sidan när öppningen finns. Det var heller inte bara människor utan även häst- och kosjälar som behövde hjälp med att komma över till den andra sidan.

Erik stod nu där och önskade så mycket hjälp med att få komma över till den andra sidan. Han förundrades lite över hur vi bodde och hur mycket bekvämare det var för oss än det hade varit när han levde. Han tyckte jag var en händig kvinna som satt och stickade och det gjorde mig till en bra hustru, en sådan man kan sköta en gård tillsammans med.

Han hade själv inte haft chansen att gifta sig och vad som hände med hans mor och syster visste han inte heller, för när han efter sin död försökte hitta dem så fanns de inte kvar på gården där han växt upp.

Så var det dags att åka iväg till Handöl och Erik satte upp på sin häst och så började en förunderlig resa. Hela vägen när vi åkte så såg jag hur Erik red precis intill vår bil. Det var verkligen en häktig syn att se soldaten och hans häst färdas så snabbt.

Jag skulle ta hand om barnen medan Peter och Jan tog hand om att föra över andarna så jag sa hejdå till Erik och där skildes våra vägar. Ett par timmar senare när alla var redo att åka hem igen så kände jag ett litet vemod. Jag frågade efter Erik och hans häst och såg då bara långt bakom mig dem två. Det var tydligt att de nu var över till den andra sidan. Hästen stegrade sig och så red han bort och försvann. Äntligen hade de kommit rätt.

Jag började efter denna händelse att läsa på om vad som hade hänt med dessa soldater och varför de egentligen var där på fjället mitt i vintern. En mycket intressant historia visade det sig vara, som också fick mig att tänka på det som händer nu i Ukraina. Tänk så historier kan påminna om varandra och tänk att det liksom då 1719 än idag är så enormt många soldater som dör… och jag undrar hur många av dem som kommer behöva hjälp över till den andra sidan?

Jag tackar Erik för ett intressant möte och hoppas verkligen att han nu kan gå vidare och snart få ett nytt liv igen… ett mer stillsamt liv denna gång som ger honom mer av kärlek och mindre av strid. Vem vet… vi kanske stöter på varandra en dag igen, för på något vis så saknar jag honom, det är inte var dag man kör ikapp med en karolin.

Kram

Rosemarie – Völvans väg

Min första bok

Det känns lite speciellt att hålla i sin egen bok.

Den här boken har jag jobbat på under de senaste månaderna. Den är en genomgång av den teoretiska delen av Peters och mina mediala utvecklingskurser. Boken kommer att ges till alla som avslutar vår avancerade mediala utvecklingskurs och de första exemplaren har redan kommit till sina nya ägare.

Det har varit mycket jobb med den här boken och jag trycker den själv också. Varje omslag blir individuell då varje elev är unik.

Böckerna kommer inte säljas utanför kursen.

Är du intresserad av Peters och mina mediala utvecklingskurser så kontakta mig på volvansvag@hotmail.com så berättar jag mer om innehåll och upplägg.

Önskar dig en fortsatt trevlig dag!

Kram

Rosemarie

Föreläsning om ödet och meningen med livet

Varför lever vi egentligen? Varför ger andevärlden oss tecken och budskap? Vad är ödet? 

Varmt välkommen att vara med på en föreläsning om ödet och meningen med livet. Här går jag igenom skillnaden mellan andevärlden och vår fysiska värld och hur det skapar ett beroende mellan våra världar för själarnas utveckling och hur detta skapar ödet och meningen med våra liv. 

Föreläsningen tar ca 2 – 2 ½ timme och hålls av mig Rosemarie, völva – upplärd av andevärlden och på slutet kommer mediumet Peter Thorsell att vara med och ta in budskap till alla deltagare som kan hjälpa dem på deras ödesväg. 

Tid och plats: Måndag den 14 mars kl. 18.00 – 20.00 ( 20.30 ) via Messenger 

Kostnad: 300 kr per person  

Begränsat antal platser, skriv till volvansvag@hotmail.com för att anmäla intresse. 

Varmt välkommen!!!

 

Att skiljas på andevärldens vis…

Jo, det är ju så… Peter och jag ska skiljas. Där var den… den stora bomben i vårt liv som kom i slutet på sommaren på ett litet annorlunda sätt. Det var faktiskt inte Peter eller jag som kom fram till att vi skulle skiljas, nej, det var faktist andevärlden som sa det till oss.

Va???? Tänker du säkerligen nu och jag vet, det låter helknasigt, men det var faktiskt så. Så nu ska jag berätta om hur det är att skiljas på andevärldens vis.

Det var lite i smyg som andevärlden en dag i sommras började antyda att det var dags för Peter och mig att gå skilda vägar och möta nya liv var och en för sig. På det stora hela så höll jag med andevärlden för det var så jag innerst inne också kände. Den där känslan av att allt stod still i mitt äktenskap hade funnit där en längre tid, men jag hade ihärdigt ignorerat den känslan just för att i min lilla värld var det bara något som skulle gå över. Om vi bara flyttade och fick igång vårt arbete med företaget, ja då skulle allt lösa sig och känslorna skulle komma tillbaka.

Problemet var att de inte riktigt gjorde det och det var något jag mycket ihärdigt blundade för. Så därför en dag i slutet på sommaren så hade andevärlden ett litet samtal med Peter och mig. Det lät lite så här:

Andevärlden: Nu är det dags för er att skilja er.

Vi: Va???? Varför det???? Vi älskar varandra och har det ju så bra!!!!

Andevärlden: Har ni det så bra??? Ärligt….

Vi: Ja, har vi inte det?

Andevärlden: Nej, skaffa glasögon båda två och titta riktigt noga så ser ni vad vi ser.

Vi: Attans också… ni har rätt… det är dags för oss att skilja oss.

För när vi började titta på vårt äktenskap tillsammans och pratade om hur vi faktiskt kände för varandra så insåg vi båda att andevärlden hade helt rätt. Den där kärleken som ska förena ett kärlekspar hade försvunnit för flera år sedan. Vi hade dock inte märkt något då vi varit så upptagna med att få familjelivet att fungera.

I kampen för att få sova hela nätter, få ihop pengar till att överleva månaden och göra allt vi bara kunde för att ge barnen en så trygg och fin uppväxt som bara var möjligt så missade vi helt att se på våra egna känslor som svalnade för var dag. De senaste åren så har det varit just barnen som har varit vår gemensamma strävan. Att göra allt för barnen.

Vi trodde nog också båda att största orsaken till våra känslor var att vi bodde på en plats som på inget vis passade oss längre. Vi hoppades båda att vi efter flytten upp till Kramfors skulle få en ny grund att fortsätta vårt äktenskap på. Den grunden kom dock aldrig, tvärtom så blev grunden bara svagare och svagare.

Det är dock alltid svårt att se sig besegrad i en strid som man inte visste om att man befann sig i. Både Peter och jag hade varit så fullkomligt övertygade om att det skulle vara vi två tills döden skiljer oss åt att vi mycket ihärdigt vägrade se vad som nu faktist var ett faktum.

När andevärlden öppnade våra ögon och lite fint och elegant tvingade oss att se sanningen i vitögat så kunde vi dock plötsligt äntligen släppa ut våra känslor. Den delen var inte så enkel. För min del så insåg jag att jag hade enormt många väl inlåsta känslor som nu alla ville komma ut på en och samma gång.

Alla känslor av det jag saknat de senaste åren fullkomligt vrålade inom mig och det var där som vi båda insåg hur viktigt detta steg nu är för att vi båda återigen ska hitta mening och glädje i våra liv. Det fina i denna process var dock att Peter och jag aldrig någonsin bråkade med varandra. Nej, tvärtom så pratade vi med varandra och stöttade varandra fullkomligt.

Vi hjälpte varandra att gå igenom känslorna och att hitta kraft i detta beslut. Vi beslutade vår skilsmässa på ett kärleksfullt sätt och med största respekt för att var och en av oss behöver gå vidare i livet på egen hand, men med varandra som stöd.

Det är det vackra i denna historia att vi sedan har fortsatt att stötta och hjälpa varandra i denna process. Inget bråk, ingen osämja – bara vänskap.

Så vad händer nu: Ja, jag ser så fram emot att det ska bli lite varmare ute så jag kan flytta ut i husvagnen. För det är så vi bestämt att vi ska göra. Peter ska bo kvar i huset och jag kommer bo i husvagnen som står på tomten. På så vis kan vi gå isär, men samtidigt vara nära för våra barns skull så att även de sakta och skonsamt kan leva med att deras föräldrar ska gå isär.

Peter och jag kommer fortsätta driva företaget tillsammans, men jag kommer att koppla loss min del av företaget för att mer helhjärtat kunna satsa på det jag brinner för: hantverk av alla de slag. På så vis går vi även där isär samtidigt som vi fortsätter att hålla ihop och samarbeta med det mediala arbetet.

Andevärlden har hela tiden varit där och stöttat oss och hjälpt oss att komma till insikter och lösningar. De har hela tiden fört oss framåt på vår resa och kommer fortsätta göra så. Denna skilsmässa kommer inte att bli som andra brukar vara… den kommer att vara på vårt sätt… på andevärldens sätt. Ett sätt som skapar förändrig på ett eget och lite märkligt sätt som ändå blir bra för vår familj.

Kram

Rosemarie

Ett händelserikt år

År 2021 börjar närma sig sitt slut och med det också slutet på ett händelserikt år på många olika sätt och vis. Det har varit ett år med både possitiva händelser och ett par riktigt tunga och svåra händelser som alla påverkat mig till att på olika vis bli en annan person än vad jag var i början på detta år.

Livet är som alltid fyllt av överraskningar och man kan ju tycka att jag i egenskap av att vara just en völva borde ha lite mer stenhård koll på vad som ska ske i mitt liv. Men så är inte fallet… inte direkt i alla fall… andevärlden är mycket noga med att jag inte har några uppenbara fördelar av min förmåga att se och veta saker om ödesväven och andras ödestrådar. Min ödestråd visade sig vara fylld av saker som jag en längre tid haft på känn, men som jag aldrig hade vågat föreställa mig skulle kunna ske… i alla fall inte detta år.

Tänk att man kan gå i flera år och känna att något inte riktigt är som det ska… att något borde vara annorlunda och sen när man väl kommer till den punkt där man nu verkligen står öga mot öga med problemet så blir det ändå lite av en chock. Inte så mycket för att det var en överraskning utan mera för att just den där känslan har blivit ett faktum som inte längre går att blunda för. Ett faktum som nu behöver tas itu med.

Ja, det här året har varit en riktig emotionell berg och dalbana där jag hoppas att jag nu kommit fram till målet och kan kliva av den här åkattraktionen och istället kliva in i någon annan. En kärlekstunnel eller ett lustigt hus skulle vara välkommet nu så jag kan vila nerverna ett tag framöver och koncentrera mig lite mer på arbetet.

För arbetet finns kvar och även där har jag klivit in i en helt annan roll. Detta var året då Peter och jag började med vår kursverksamhet. Jag har haft hand om den teoretiska delen av vår mediala utvecklingskurs och det har varit ett otroligt spännande arbete. Det har varit lite pirrigt att prata inför andra människor, men samtidigt har det varit väldigt kul att kunna hjälpa personer förstå andevärlden och andeväsen på ett lite djupare plan.

Det är så kul när elever berättar om sina erfarenheter och hur de har haft hjälp av det vi lärt dem och hur det också många gånger har förändrat deras liv. De har fått en ny syn på olika andeväsen och de har fått en större bild av sin egen roll och plats i livet de lever. Nästa år kommer därför Peter och jag att förutom den grundläggande kursen i medial utveckling också starta en fortsättningskurs som då blir med fördjupad kunskap om bland annat själen och andevärlden samt med större krav på den mediala prestationen.

Jag har också provat att jobba med personlig vägledning som en fortsättning på den mediala utvecklingskursen. Här har det handlat om att få den personliga kontakten med andevärlden och att vidareutveckla och fördjupa den kontakten så att det blir lättare att fortsätta med det mediala arbetet på egen hand. Här har det varit riktigt häftigt att se hur en person utvecklas från att inte se och höra speciellt mycket alls, till att ha en riktigt fin och välfungerande kontakt med andevärlden.

En sak som jag arbetat mycket med vid sidan om är också drömtydning. Jag har i många år arbetat med att lära mig knäcka koderna och symbolerna i drömmar och nu har jag kommit till den punkt där jag börjat skriva ned allt till en bok. Boken kommer förhoppningsvist vara klar nu till våren och med det så kommer jag att börja hålla kurser i just drömmar och drömtydning.

Drömmar är dock ett svårt arbete att ta sig an då det finns många detaljer att ta hänsyn till. Men jag hoppas ändå att kursen och boken kommer att hjälpa många att kunna komma i närmare kontakt med andevärlden och deras språk. Drömmar är ett väldigt enkelt sätt att lära sig mer om sig själv och att få små hintar och vägledningar om hur man ska ta sig nära framstående händelser.

Det här har också varit året då min mamma lämnade det fysiska livet och gick över till den andra sidan och strax efteråt så lämnade min pappa tillvaron på den andra sidan för att åter få ett fysiskt liv. Det var båda händelser som berört mig på olika sätt. Jag hade gruvat mig en aning över att behöva träffa på min mamma igen, då vår relation haverarat för ett par år sedan. Allt har dock gått bra och vi kunde äntligen tala ut om våra problem. Nu är allt bra mellan oss igen. Min pappa kan jag dock sakna ibland, men det är väl också en del av livets lärdom. Inget varar för evigt, allt har ett slut och i detta fall ett slut som innebär nya möjligheter för min pappas själ att denna gång göra rätt val. Önskar honom verkligen all lycka till.

Dessa händelser har dock samtidigt gett mig en starkare trygghet och lugn inför att själv en dag behöva gå över till den andra sidan. Även om jag här och nu på inget vis skulle vara redo för någon sådan resa så vet jag att när den dagen kommer så kommer allt att bli bra. Det spelar ingen roll vad man tror eller inte tror på i livet för när man kommer över till den andra sidan så möts vi alla av samma kärleksfulla välkommnande och blir omhändertagna.

Snart är det dags för 2022 och jag måste säga att jag nog aldrig sett så fram emot ett nytt år som detta år. Så många frågor som förhoppningsvist får ett svar nästa år, förhoppningsvist ett nytt liv med flera kurser och nya möten med människor som jag aldrig trott att jag skulle få chansen att möta.

Nytt år – ny människa – nya chanser – nya lärdomar – nytt liv

I natt drömde jag att jag skulle klä på min dotter för att hon skulle ut i snön och leka, men jag hittade inte hennes mössa. Hon kom dock fram till mig och visade att hon redan hade mössan på.

En dröm som berättade att mitt nya liv är redo, även om jag själv inte riktigt förstått att så är fallet.

Jösses vad detta ska bli spännande!!!!

Önskar dig ett gott nytt år och hoppas att ditt 2022 också blir många chanser till nya möjligheter i livet!

Kram

Rosemarie

Märkliga tecken

Allt började för flera år sedan, strax innan min mediala förmåga vaknade till liv. Det var när jag åkte med bilen in till Enköping som jag la märke till att jag ofta mötte ambulanser. Det hände en gång, två gånger, tre gånger ja… nästan varje gång jag åkte med bilen så mötte jag en eller flera ambulanser.

Det var ett lustigt sammanträffande tänkte jag. Inte så konstigt i sig då folk blir sjuka eller råkar ut för olyckor och behöver åka med ambulans till sjukhuset, så det är ju inget konstigt med att man möter dem lite då och då. Så jag ryckte på axlarna och tänkte inte mera på det. Problemet var att det inte bara var lite då och då…. det blev mer och mer.

Ja, det började faktiskt störa mig en aning att det hela tiden dök upp ambulanser när jag åkte. Jag är mycket väl medveten om att folk inte blir sjuka eller råkar ut för saker på grund av att jag ska möta ambulanser, nej, det är ju absolut inte så…. ambulanserna finns där av helt och hållet sina egna anledningar.

MEN jag mycket väl medveten om att andevärlden påverkar mig till att åka vid just speciella tidpunkter då de vet att en ambulans är på väg. När jag skulle iväg så glömde jag något eller så kom jag plötsligt på att åka en annan väg än tänkt eller så hände något annat som på ett och annat sätt lyckades föra MINA vägar till ambulanserna.

Det här började att skapa ett obehag hos mig. Att ständigt möta ambulanser, om det bara är ett sammanträffande, varför har jag inte mött dem så ofta tidigare? Och om det inte är ett sammanträffande vad betyder det? Vad var det andevärlden ville säga mig? Var det en varning och i så fall en varning för vad? Var det ens till mig? Det kanske var till min man som satt bredvid mig och när vi frågade andevärlden så var de mycket förtegna om saken. De gav inga direkta svar om vad det hela handlade om, men jag anade att bakom dessa undvikande svar så fanns något de inte ville säga. Så tiden gick och under vissa perioder så kunde jag faktiskt ignorera ambulanserna som dök upp varenda gång jag åkte bil, men ständigt kom ändå frågorna tillbaka… varför dessa ambulanser hela tiden?

Ibland försökte jag ta det lite som en utmaning… vart skulle jag möta en ambulans denna gång och hur många? Ibland kunde jag skratta åt det hela, men ständigt låg dessa möten och gnagde i mina tankar… och ständigt återkom frågan varför?

Så flyttade vi upp till Kramfors och då hände en sak som inte längre gick att ignorera: det var inte längre bara ambulanser utan nu var det dessutom räddningstjänstbilar, brandbilar, poliser och bärgningsbilar. I princip varje dag när jag bara tar mig ur huset för at handla mat eller hämta barnen från skolan så möter jag ett eller flera av dessa fordon. Det är ganska få tillfällen med korta resor som jag är ute och ändå dyker dessa fordon upp hela tiden.

Återigen tänkte jag… äsch… det är bara hjärnspöken… varför skulle det på något vis betyda något i huvud taget. Olyckor och brott sker ju inte för att andevärlden ska ge tecken till någon… nej, det är ju faktiskt bara dumheter. Bara väldigt fåniga hjärnspöken… Samtidigt så insåg jag mer och mer hur andevärlden påverkar mig till att åka vid speciella tidpunkter… hur jag bara råkar glömma något och måste hämta det innan jag kommer iväg, att jag ibland kommer iväg på tok för tidigt för att jag sett fel på klockan. Plötsligt så kommer just den där känslan av att åka en annan väg än den vanliga och så börjar Spotify krångla och så måste jag pilla med det innan jag kan åka vidare.

Och om jag för en gångs skull inte möter ett endaste räddningsfordon och drar en lättnadens suck… så ta mig tusan men en minut senare ligger det oftast en ambulans med blåljus och siren bakom mig och när jag släpper förbi den så undrar jag stilla i mitt huvud: va ända in i helsike kom den ifrån???? Eller när jag står parkerad på en parkeringsplats och tittar i backspegeln och då ser att en ambulans eller räddningstjänstbil parkerat precis bakom min bil… av alla tomma platser de kunde ställa sitt fordon… just bakom mig????

Foto av Mikhail Nilov pu00e5 Pexels.com

Det mest komiska i det här sammanhanget var gången då jag hade mina tankar tyngda av bekymmer och tankar som fick mig att må riktigt dåligt mötte en stor bärgningsbil som hade en liten åkgräsklippare på släpet. Jag tyckte det var så komiskt att se just den synen och förstod genast den fina symboliken i det. Stort fordon som bär på ett litet problem… ja menar för ärligt… hur ofta ser man en stor bärgningsbil ha en liten åkgräsklippare på släp??? Det var något som dock fick mig att skratta lite åt mina egna bekymmer den dagen.

Dessa möten är nu vardag och jag har accepterat dessa tecken och jag börjar få en djupare känsla av trygghet i att möta dem. Det känns faktiskt ganska tomt att ändå ibland inte möta en endaste ambulans eller brandbil. Det är liksom de och jag…. och det är kanske just där kärnan i budskapet i dessa tecken ligger… det finns många sätt att hjälpa dem som är i nöd… vissa gör det genom att ge hjärt- och lungräddning, andra genom att släcka branden eller föra den trasiga bilen till en verkstad… och jag hjälper både människor och andar på mitt eget lilla sätt… och plötsligt blir dessa tecken lättare att förstå. Det är inte en varning alls… det handlar om vad jag gör.. att förstå att även mitt arbete är viktigt, för ju mer jag behöver förstå att något jag gör är viktigt, desto fler fordon dyker upp har jag upptäckt. Andevärlden försöker göra mig uppmärksam på viktiga saker i mitt arbete helt enkelt.

Det är när jag ska ge något viktigt budskap till någon eller på något vis hjälpa en ande som dessa fordon dyker upp för att påminna eller uppmuntra mig till att göra det som är mitt jobb även fast det ibland känns lite svårt för att jag är ganska blyg av mig och inte tycker om att vara den som säger eller gör saker.

Att tolka och förstå tecken är inte alltid enkelt och andevärlden finner det MYCKET roande att se på när man skrynklar ihop varenda hjärncell i försök att komma på vad dessa tecken kan tänkas betyda. I mitt fall tog det flera år att komma underfund med vad det är andevärlden försöker påpeka för mig.

En sak är säker… andevärlden vet sannerligen hur de ska hålla en sysselsatt så man inte får det tråkigt.

När andar blir ett helvete

Att möta andevälden är oftast något fantastiskt. Att möta kärleken från de nära och kära man har på den andra sidan, att inse att de är inte borta, bara på en annan plats. Att möta glädjen hos naturväsen som lever omkring en och ta del av deras kärleksfulla tillvaro. Att känna tryggheten av sin guds närvaro och känna att man alltid har någon som kan ge vägledning vid sin sida. Att få ta del av en värld som är så makalös otrolig att det egentligen bara finns ett ord som kan beskriva känslan: magisk.

Ofta möter Peter och jag dock en annan sida av denna verklighet. Den när allt det underbara och fantastiska blir till rädsla och mörker. Den när andar blir till ett helvete.

När man känner av en närvaro som ger en rädsla och oro, en närvaro som skrämmer och en närvaro som börjar ta ifrån en. När man känner hur kroppen dräneras på energi och nätterna blir en mardröm. När man tappar all den glädje man en gång hade inom sig utan att förstå varför den försvinner. När man dag in och dag ut i månader, ja kanske år känner hur hopplösheten växer inom en och ljuset omkring en blir allt svagare. När man hör röster som inte talar med vänliga ord utan istället driver en till vansinne med hån och elakhet. När vare sig psykologer, behandlingsmetoder eller medicin hjälper och man står där hjälplös och övergiven.

När hemmet som borde vara den trygga platsen som ger vila och återhämtning blir till en plats man undviker att vara på. Där man känner obehaget växa och vare sig nya tapeter eller ny soffa kan få energierna att bli ljusare eller lättare. När barnen gråter för att de inte vågar vara ensamma i sitt rum och husdjuren aldrig får ro. När luften blir tung att andas och man hela tiden väntar på att något skrämmande ska hända.

Jodå, andevärlden kan skrämmas och andar kan bli till ett helvete och det som har förvånat både mig och Peter är hur många människor som lever med detta helvete dagligen.

För allt i andevärlden är inte kärlek, allt är inte omtanke och allt är inte glädje. Andevärlden är en kolossalt stor plats. Otroligt mycket större än man kan föreställa sig och i denna värld finns en fauna och flora av olika sorters andeväsen som alla har sin plats och roll i den balans som får andevärlden och vår fysiska värld att fungera som den ska.

Alla andar befinner sig inte heller på den andra sidan, en del är kvar i den fysiska världen och stör oss med sin oro och sin frustration över att inte komma vidare. En oro och en frustration som växer sig starkare med tiden likt ett rop på hjälp som hela tiden måste höja rösten för att någonsin bli hörd.

Foto av Tim Grundtner pu00e5 Pexels.com

Vad gör man när man råkar ut för dessa andar som gör livet till ett helvete? Ja, en bra början är att söka hjälp hos någon med kunskap och erfarenhet av att arbeta med andar och andevärlden. Den viktigaste grunden är att alltid ta reda på vad som hänt för att sedan därefter kunna finna en lösning på problemet. Ingen ande är den andre lik och det som fungerar i ett fall kan vara helt meningslöst i ett annat.

Oftast finns en anledning till att man har dessa störande andar omkring sig. Ett vanligt problem är man har bosatt sig på en plats där dessa andar redan finns och att de påpekar sin existens. I vissa fall kan man ta bort dessa andar, men det finns också fall där andarna behöver få stanna kvar för att de hör samman med platsen och att det istället är människan som behöver flytta på sig.

Ett annat vanligt förkommande problem är att personer öppnat upp sig mot andevärlden och släppt in alla andar som svarat. Att göra så är alltid en risk då andevärlden är en enormt stor plats med en så enorm mängd andar och andeväsen att det inte går att föreställa sig. Här är det därför viktigt att man lär känna sina närmaste andar och att man i första hand bara vänder sig till dem man känner när man öppnar upp mot andevärlden.

Ett problem för många människor är att förstå och acceptera att vi människor inte har kraften eller förmågan att kontrollera andevärlden. Det är inte alltid vi människor som har rätten att bestämma över andar, det är inte alltid man kan styra och ställa och få saker att lösa sig på det vis som passar oss människor bäst. Det finns många krafter som är större och starkare än oss och kommer alltid att förbli det. Därför behöver vi människor ibland acceptera att det är vi som behöver lyssna och flytta på oss.

För det mesta är mötet med andevärlden en fantsikt och underbar upplevelse, men det finns också en annan sida och den sidan ska man inte blunda för. Det är först när man förstår den sidan som man kan förstå de problem som många upplever i sitt möte med andevärlden.

Det är också viktigt att man söker hjälp om man upplever problem. Den negativa stress och oro som dessa andar ger är inte bra att leva med en längre tid. Den hindrar en från att leva det liv man egentligen borde leva, den tar bort kraften och glädjen till livet på ett sätt som gör att man lätt hamnar i depression.

Andar kan bli ett helvete, men lösningar finns så att man inte behöver leva med helvetet för alltid.

Ta hand om dig och tack för att du tittade förbi!

Kram

Rosemarie

Du vet om att vi finns

Vissa gör mer väsen än andra, så är det bara och har man sju vättar i sitt hem ja då är det dem man hör och känner av. För de är alltid med och vill undersöka. Vad är det och varför? Det är de stora frågorna och försöker man ge sig in i en diskussion om tid ja… då är man sysselsatt ett bra tag och det slutar alltid med att man ger upp. Att förklara för någon som helt saknar tidsbegrepp vad tid är… ja det är en utmaning på alla sätt och vis.

Vättarna har en helt obeskrivlig glädje och nyfikenhet som alltid får mig att skratta. I deras värld finns det inga problem… ja förutom om ölen skulle ta slut och det inte skulle bli någon fredagsöl. Det skulle vara väldigt tråkigt. Så för säkerhetsskull så vill vättarna titta in i kylskåpet för att se om det finns öl så det räcker till på fredag. Fast den lilla burken med öl som står i kylskåpet den är en gåta… för det är ju bara en halv ölburk… vart har den andra halvan av ölen tagit vägen och hur ska vi kunna hitta den? Och så begrundar de problemet och är sysselsatta med att komma på ett svar.

Sist vi besökte skogsfrun i skogen så försökte vättarna smyga med sig en vätte från skogen så att den också få se hur kul vi har det här hemma och provsmaka hallonsylt och öl. Varesig trollet eller älvorna som bor hos oss frågar så mycket eller hittar på så mycket saker som vättarna gör. Tyvärr så leder det ofta till att de liksom lite hamnar i skymundan. Vi vet ju att de finns här hemma och jag tar med mig stenar till trollet från ställen vi besöker och plockar då och då blommor till älvorna.

Det var dock en dag som jag gick en promenad och mötte en vittra som jag insåg att vättarnas festliga liv inte bara märks här hemma. Även hon hade hört att vättarna hos oss hade det väldigt festligt och var väldigt glada och lyckliga. Då fick jag genast dåligt samvete. Jösses så tokigt att vi pratar så mycket med vättarna och att de får så mycket uppmärksamhet medan trollet och älvorna tyvärr inte riktigt får det ( fast vi vet att trollet är med vättarna för det mesta så den är ju med den också).

Vittran tittade upp på mig med förvåning och sa då något som jag aldrig tänkt på:

– Men du vet ju om att de finns där och det är det som är viktigast.

Hon fortsatte: de allra flesta människorna går bara förbi oss, de vet inte om att vi finns och de bryr sig inte om oss. De har glömt bort oss, men du vet att vi finns och du tänker på oss. Det är det viktigaste. Så berätta för andra människor om oss så fler förstår att vi finns, det är så du hjälper oss.

Jag blev ganska förstummad av detta svar för helt ärligt har jag inte tänkt ur det perspektivet tidigare. Att bara vetskapen om deras existens skulle vara så betydelsefull för dessa väsen. Vid lite närmare eftertanke så inser jag den sorgliga sanningen. Det är nog ytterst få som ser dessa väsen och bemöter dem med glädje och vänskap på det vis som vi gör i vår familj. Det måste också vara väldigt frustrerande för dessa väsen att hela tiden vara osynliga och hela tiden leva med vetskapen att ingen egentligen bryr sig om dem.

Förr i tiden så var människorna medvetna om att det fanns andeväsen i naturen som man behövde visa hänsyn till. Man kunde inte bara hugga ner träd, göra sönder mark eller jaga djur i skogen utan att först be om lov. Man visste att det fanns andra som levde där, men idag har de allra flesta människor tappat bort denna vetskap och med det så skadar vi många gånger dessa naturväsen bara genom vår okunskap.

Foto av veeterzy pu00e5 Pexels.com

Människor röjer, klipper, hugger och dödar utan att ägna någon större tanke åt att växter och träd har lika mycket själ som vi människor. Att djur och insekter har samma rätt att få leva i sitt hem som vi människor har. Att allt… även det som vi människor bara ser som värdelös mark faktiskt har ett värde för dem som lever där.

Naturen är heller inte bara skogen eller den orörda ängen. Nej, naturen är överallt för hela jorden är egentligen inget annat än natur i olika former. Till och med där höghusen av betong står och marken är täckt av asfalt så finns natur och med det så finns också andevärlden och andeväsen där. Det är först när man ser och förstår att det finns något överallt som man kan förstå hur mycket oreda vi människor skapar i denna värld bara genom att inte bry sig om något annat än oss själva och vår egen vinning.

Vättarna ser dock detta, likaså trollen, älvorna, vittrorna och skogsfrun. Jättarna och näcken, för att inte tala om gårdstomtarna som tynar bort när jordbruken läggs ner. De och alla andra väsen som är en del av naturens skyddsandar de ser och de oroas av våran okunskap. För de vet vad som händer om människan förstör naturen så mycket att naturens skyddsandar inte längre kan leva lyckligt där, de vet att platsen blir en olycklig plats för allt levande, även för människor. En plats där ingen mår bra.

Så öppna ögonen och titta dig omkring. Se på träden, se på grässtråna, se på insekterna och se på djuren och med lite tur så får du kanske även syn på dem som råder över naturen. De väljer själva vem de vill visa sig för eller prata med, de väljer själva vem de vill bli vän med. Oavsett om du ser dem eller ej, så var medveten om att de finns där och börja visa hänsyn. Det är bästa sättet att hjälpa dem göra sitt jobb: att hela platsen där de lever så att allt levande kan må bra där…… även människor……även du. Fundera på det.

Kram

Rosemarie

En selfie kan säga mer än tusen ord

Det var en insikt som kom till mig häromdagen. Allt började med att jag i somras kom på att det var ett par år sedan jag bytte profilbild på Facebook. Kanske var det rentav dags att byta? Sagt och gjort så började jag ta selfies på olika ställen som jag besökte under sommaren. Men varje gång jag tittade på dem så blev jag besviken.

Det som jag såg på fotona gjorde mig mest ledsen. Okej, jag är så långt ifrån en fotomodell man kan komma och brukar alltid se bedrövlig ut på foton, men även med den vetskapen och med ribban väldigt låg så kunde jag inte bli nöjd med ett endaste foto. Vad var felet egentligen?

Jag förstod det inte utan försökte med nya foton på nya ställen, men de flesta raderades och hur jag än redigerade fotona som var kvar så var det inget jag ville visa upp som profilbild. Så häromdagen var jag åter ute på promenad och kom till en sjö och tänkte att det där blir kanske en bra bakgrund så jag tog en ny selfie… och det var då jag insåg problemet.

Jag tittade på mig själv på fotot och tittade in i mina ögon och det var då jag insåg problemet… ingen glädje och ingen lycka. Det var det som var felet på varenda foto som jag tagit under hela sommaren… inte endaste uns av glädje i mina ögon. Hur jag än försökte le på korten så gick det inte att fejka fram lycka i mina ögon.

Jag brukar säga att ögonen är själens spegel och när jag såg mina egna ögon så såg jag rätt in i min egen själ och det jag mötte där var en sida av mig själv som jag inte hade sett tidigare. En insikt om att allt inte var så bra som jag trodde att allt skulle vara. Så jag började titta på vissa saker i mitt liv och insåg att nej… själen kan inte ljuga. Är den inte lycklig så är den inte det hur mycket jag än försöker låtsas om att allt är bra och le på fotona.

Så jag började fundera på vad som skulle kunna få min själ att börja le igen och insåg att det åter igen blir dags att börja lyssna på hjärtat och låta det vägleda mot nya drömmar och nya mål i livet. För själen vet oftast instinktivt vad det är den behöver för att bli lycklig. Problemet är att det är så lätt att ignorera sitt hjärtas röst. Alltid hittar man ursäkter för att kunna få fortsätta i samma hjulspår år in och år ut.

Är det inte ekonomi som styr livet så är det något annat som får en att bara plöja vidare i samma fåra utan att stanna upp och fundera på vad det ens finns för mening med att gå där. Så har det varit för mig. Jag fastnar lätt i det jag gör och tänker att jahapp… det är det här jag ska göra resten av mitt liv. Sällan tänker jag på att det kan finnas alternativ. Oftast är det andevärlden som påpekar för mig att nu är det dags hitta på lite nya stigar i livet. Att börja se saker och ting ur ett annat perspektiv och börja göra andra saker i livet.

Så har det varit även i detta fall. Andevärlden var där hela sommaren och försökte få mig att se det uppenbara, men denna gång så tog det ett tag för mig att själv inse det uppenbara och kanske svårast av allt: att prata om det. För så länge man bara har tankar i huvudet så kan man ändå avfärda dem och säga till sig själv att det är bara fantasier, men när man börjar prata om dessa tankar och funderingar så inser man plötsligt att de är verkliga. Kanske mer verkliga än man någonsin vågat föreställa sig.

Andevärlden säger alltid till mig att det är handlingar som räknas. Vad man tänker blir först något när man utför handlingen. Så här står jag nu… med insikten om vad som behöver förändras och väntar nu på att få möta ännu en utmaning i livet och jag förstår att om det är något som kommer ge mig tillbaka glädjen i mina ögon så är det just det. Hoppas bara att det blir som tänkt.

Så ta ett foto på dig själv och titta in i dina ögon du med och våga se vad som finns där att se, prata med din egen själ för det är då du vet om du också behöver ändra något i ditt liv.

Kram

Rosemarie

Medial utvecklingskurs

Att vara medial handlar inte bara om den mediala förmågan utan även om att ha förståelse för hur andevärlden fungerar.

Vi kommer att hjälpa dig med att utvecklas och hjälpa dig att hitta ditt sätt att arbeta medialt. Vi erbjuder en kurs där du kan utveckla din medialitet över internet, första kurstillfället är en introduktionsträff (kostnadsfritt), max 8/tillfälle, 24/10 14:00-16:00. Vi går igenom vad andevärlden är och hur är vi är sammanlänkade med dem, vad som händer efter att vi dör. Vi pratar också om vad medial förmåga innebär och hur man kan utveckla sin mediala förmåga, vi kommer även att ha enkla prova på övningar. Vi som håller i kursen är Peter Thorsell och arbetar som medium och Rosemarie Grobosch Thorsell, völva upplärd av andevärlden.

Detta är vad som kursen innehåller

  • Information om andevärlden:
  • Vad är andevärlden och hur är vi sammanlänkade med dem.
  • Vad är syftet med våra liv.
  • Vad händer efter att vi dör.
  • Vad är naturväsen, hur ser de ut, vad kan de hjälpa oss med och vad kan vi hjälpa dem med.
  • Gudar och olika andeväsen
  • Själsfränder och andra sammanlänkade själar
  • Ödet, ödesvägarna och meningen med livet
  • Övningar som öppnar upp sinnena så som syn, hörsel, känsla i det mediala
  • Privat sittning, vad ska vi tänka på och hur går det till.
  • Att få fram bra budskap.
  • Överföring av andar :
  • Vad ska vi tänka på att ta reda på innan vi för över andar och hur för vi över andar på bästa sätt. Du kommer få vara med och föra över en ande.
  • Reningar:
    Hur gör vi när vi tar bort dåliga energier och hur gör vi när vi lägger dit nya bra energier. Du kommer få vara med och rena.
  • Healing, hur fungerar healing och hur ger man det på bästa sätt

Målet med avslutad kurs är en bred förståelse för andevärlden och de olika andeväsen som omger oss. Hur man utvecklar sin mediala förmåga genom att stärka sitt samarbete med andevärlden. Att finna sin personliga mediala kraft och utveckla förmågan att använda den.

Vi har kurs: söndagar 14:00 – 16:00 max 5 deltagare, startar 24/10. Anmälan sker via medialkraft@hotmail.com eller sms 076-228 96 78
10 tillfällen, 24/10, 31/10, 7/11, 14/11, 21/11, 28/11, 5/12, 12/12, 19/12, 2/1 till en kostnad på 2300 kronor inklusive moms.
Introduktionstillfället är gratis, vill du sedan fortsätta kursen så betalar du in 2300 varav 500 är anmälningsavgift och betalas inte tillbaka. Vid sjukdom eller andra olyckliga omständigheter som förhindrar deltagande kan avgiften utom anmälningsavgiften betalas tillbaka. Läkarintyg eller annat giltigt intyg ska uppvisas. Vi innehar f-skatt sedel, organisationsnummer: 969790-5280.

Varmt välkomna, Peter Thorsell, Rosemarie Grobosch Thorsell