Mediala barn

Det var en kväll då min son skulle somna. Vi låg där i sovrummet och jag hade sjungit barnvisor och han skulle till att somna, men det gick inte för han var orolig. Plötsligt sa han att det stod en spöke vid fotändan av sängen. Själv hade jag inte utvecklat min mediala förmåga än så när han sa detta till mig så blev jag verkligen livrädd. För det stod ju ingen där vad jag kunde se.

Jag ropade på min man, som kom in och bekräftade att det mycket riktigt stod en ande där vid fotändan, men att den bara ville väl. Den var där för att se efter oss. Det var ingen fara, det var inget konstigt alls.

Båda våra barn började se andar runt 2 års ålder och behöll den förmågan under något år innan den sedan försvann och nu är det endast genom drömmar som andevärlden talar till dem. Men jag har många gånger funderat på vilken tur våra barn har som har föräldrar som är mediala och som alltid har kunnat förklara för dem vad det är de ser eller upplever. Det är inte alla barn som har det så.

Ofta hör man om barns oro för monster under sägen och hur föräldrarna försöker bevisa att det inte finns på riktigt, hur man använder nattlampor för att rummet inte ska bli för mörkt och läskigt och hur man tittar runt för att visa att det finns ju inget där. Men sällan har jag hört någon säga att barnen behöver tas på allvar för det de ser mycket väl kan vara på riktigt. För vuxna vet inte allt och ser inte allt.

Foto av Ryan Miguel Capili pu00e5 Pexels.com

Den största utmaningen är att som icke-medial förälder kunna bemöta sitt mediala barn på bra sätt. Personligen tycker jag att grunden för detta är att alltid lita på sitt barn och att ta barnet på allvar. Om ett barn säger att det finns något där, ja, då finns det där oavsett om man själv kan se det eller inte. Genom att göra det så lär man barnet att det den ser, hör och upplever är på riktigt. Jag vet själv hur svårt det kan vara att kanske framför allt möta sin egen rädsla för det man själv inte kan se. Att tänja på gränserna för sitt egen tro eller vetande är en enormt stor utmaning.

Är man själv medial så är det lättare att möta ett barns upplevelser. Man kan bekräfta och förklara. Här blir den stora utmaningen istället att förklara för barnet att inte alla kan se och höra. Förr eller senare kommer det att komma någon som ifrågasätter och tycker att mediala personer bara är påhitt och trams. Att ge sitt barn styrkan att fortsätta tro på sig själv och sina upplevelser oavsett vad andra tycker eller tänker om det.

Medial förmåga kommer och går hos barn. De barn som inte är menade att vara mediala växer förmågan bort hos tidigt. De som ska vara mediala kan ha viloperioder då förmågan ligger i träda i väntan på att bli återuppväckt. En viktigt del för att kunna återuppliva sin mediala förmåga är dock många gånger just tron på sig själv. Att det man ser och hör är på riktigt, även om andra omkring en tycker det är bara knas och fantasi.

Så om du möter ett barn som säger att den ser ett spöke eller kanske har en låtsaskompis. Våga säg till barnet: jag lyssnar på dig och jag tror på det du säger. Det är något som verkligen kan skapa skillnad.

Tack för att du tittade förbi!!!

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: