I min egen lilla värld…

så bor jag bland vättar, troll och talande träd. Min bästa vänner är andeväsen som jag hela tiden pratar med som … min familj och mina bästa vänner.

Det fanns en tid då jag trodde att jag var ensam när jag inte såg någon omkring mig. Det fanns en tid då jag inte förstod att jag kunde tala med andeväsen, en tid då allt detta var främmande för mig… en tid då jag egentligen inte var mig själv.

Det fanns en tid då jag hela tiden kände mig vilsen på alla sätt och vis. Vilsen med vem jag var, vilsen med vad jag ville göra och vilsen med meningen med mitt liv. Så här med facit i hand så vet jag att jag varit medial ganska länge… varje gång jag var förbannad på något och gick runt i ren ilska och tänkte på hur jäkla ruttet allt var så dök det alltid upp en röst i mitt huvud som sa: meeeeen åt andra sidan… om man tänker ur det andra perspektivet så är det kanske inte så konstigt att det blivit så här… och så gick alltid ilskan ur mig. Ibland var den där förnuftiga rösten aningen irriterande.

När jag insåg min mediala förmåga så satte andevärlden igång med det stora träningsprogrammet som lärde mig till att bli en völva. De lärde mig inte bara hur man spår ödesvägar, de lärde mig också om meningen med allt, hur allt hänger samman, krafterna som finns i universum och den roll vi alla har ur det stora perspektivet. Jag lärde mig också att se det som finns omkring mig. Alla själar i människor, djur och växter, naturväsen, andeväsen, gudar och urväsen och att man aldrig, verkligen ALDRIG någonsin är ensam.

Allt detta har fått mig att förstå meningen med mitt liv, ja med allas liv egentligen. Detta har också gett mig ett nytt liv… ett liv som på inget vis är som följer några riktlinjer för det normala. Jag hjälper andeväsen lika mycket som jag hjälper människor, djur och växter. För ur andevärldens perspektiv så är vi alla jämlika och precis lika viktiga. Det betyder dock också att jag är just i min egen värld, en värld där det är lika självklart att ge hem åt en vätte som att ge ett hem åt en blomma eller en människa. När man vet hur framtiden ser ut för mänskligheten och hela andevärlden så inser man också allvaret i att välja våra handlingar. Där de flesta bara rycker på axlarna och vänder ryggen så stannar jag kvar och lyssnar.

Att vara völva är att veta mycket om det som sker ur det stora perspektivet. Att förstå meningen med denna värld och allt som existerar här. Därför måste jag medge att det ofta är mycket mer avkopplande att prata med andeväsen än människor. Andeväsen har också mycket humor så vi skrattar ofta. Ibland har vi olika åsikter om saker, men samtidigt går det alltid att diskutera och komma fram till att andevärlden för det mesta ( ja, enligt dem själva alltid ) har rätt.

Så här bor jag bland vättar, troll och en hel uppsjö med andeväsen. Vi lever tillsammans som en enda stor familj. Vi gör saker tillsammans och är alltid med varandra. De hjälper mig och jag hjälper dem och så förenas vi av kärleken till varandra.

Denna gemenskap finns hos dig också, lär dig att se dem, höra dem och tala till dem och du kommer också att inse att du aldrig, aldrig , aldrig någonsin har varit eller kommer att vara ensam. Att vi alla är omgivna av en hel familj med andeväsen. Det är rätt häftigt faktiskt.

Ta hand om dig och alla dina andeväsen!

Kram

Rosemarie