Då vi gick vilse

Livet är en vandring… en resa och ja, vi vill ju så gärna att våra liv ska vara en enkel solskenspromenad i gott sällskap med ljuvliga blommor längs vägen och frisk doft av havet i luften. Man måste ju kunna njuta av livet, det är ju meningen med livet, eller hur??? Vi strävar och längtar ständigt efter en enklare tillvaro där vi bara kan njuta av livet, så härligt, så underbart och så fullständigt meningslöst….

Ja, frågar man andevärlden så svarar de att ett sådant liv är fullkomligt meningslöst, slöseri och bortkastad tid. Livet ska vara något som får oss att utvecklas i våra själar. Något som ger själen styrka, mod, beslutsamhet och förmågan att ta kontroll över sig själv. Livet behöver vara en utmaning, det är därför vi har ödesvägarna.

För ca 10 år sedan var min man och jag uppe i Funäsdalen och fjällvandrade. Vi hade hittat en ny led som vi inte hade gått tidigare. Den var väl markerad både på vår karta och längs leden så vi gick där en vacker sommardag när solen sken och det var så där lagom varmt och behagligt för att gå en tur. Vi kom fram till slutmålet och åt vår mat innan vi bestämmde oss för att gå tillbaka en annan väg än vi kommit på.

Det var en annan led som enligt kartan och beskrivningen inte var lika välmarkerad, men när vi började gå den så tyckte vi ändå att det gick bra. Vi gick och gick och det var tydligt att det inte var så vanligt att någon gick den vägen för stigen var knappt synligt och det blev längre och längre mellan markeringarna på träden.

Så kom vi ut på en myr där stigen blev smalare och smalare, men samtidigt hade vi inte heller sett att stigen svängt av åt något håll så vi fortsatte framåt… det fanns ju ingen annanstans att gå. Framåt… framåt… stigen blev till en smal upptrampad djurstig och vi hittade inte längre några markeringar på träden, ännu en myr och när vi vände oss om insåg vi att nu hade vi nog hamnat fel… till och med våra egna spår var osynliga.

Så där stod vi mitt i en skog utan en aning om vart vi skulle gå. Vandringsleden var uppenbarligen helt borta, vi hade missat den på något vis och vi kunde inte gå tillbaka för vi visste inte exakt hur vi hade gått över myren. Bakåt såg vi heller inget mer än bara skog. Framåt däremot så kunde vi se taken på några av husen i Mittådalen. Vi var väl bekanta med vägen dit och visste att om vi bara gick mot byn så skulle vi ha bilvägen på vår vänstra sida och då skulle det bara vara att gå ut på den och tillbaka till bilen och så var det problemet löst…. trodde vi…

Vi gick ner mot byn och efter ett tag så började vi faktiskt höra när bilar körde på vägen. Vi blev så glada för nu var det ju bara att gå mot vägen. Vad vi dock inte insåg var hur otroligt mycket vatten det fanns mellan skogen och vägen. Vi gick längre och längre och hur vi än försökte nå vägen så gick det inte för allt vatten.

Så vi gick längre och längre och marken blev allt fuktigare och plötsligt stod vi på en myr med djupa fåror av vatten och vi visste att nu var vi framme vidutkanten av Mittådalen, men ändå kunde vi inte ta oss till vägen utan att riskera fastna i myren. Till slut insåg vi att ända vägen därifrån var genom att hoppa från grästuva till en annan, över breda vattenfåror och plumsa genom blöt mossa för att till slut äntligen…. jag kan verkligen inte beskriva hur otroligt lättade vi var när vi gick över någons tomt och sedan stod vi ute på vägen. Vilken lycka!!!

Nu var det bara att gå tillbaka till bilen. Vi gick och gick… aldrig har nog den vägen varit så lång som den var där och då och jo, vi har åkt med bil där många gånger… det är en lång väg även med bil. Skorna skavde, ryggsäckarna likaså, ryggarna var helt förstörda och jag hade fruktansvärt ont i mitt ena knä. Vi gick och gick och gick och gick. Så utmattade, inget vatten och ingen mat, vi gick och gick tills vi efter några timmar kom till bilen.

Jag har varit i fjällen många gånger och vandrat mycket. Jag har tyckt det var underbart att gå dagar med strålande sol då allt varit enkelt, men ingen av de turerna kommer jag ihåg om jag ska vara ärlig. Däremot när vi gick vilse…. det kommer jag alltid att komma ihåg så länge jag lever.

Därför är ett problemfritt liv helt meningslöst, något man glömmer på en gång. Ett liv fyllt med utmaningar däremot, det är något man kan ta sig igenom och minnas. Det blir något värdefullt just för att det var en prövning. Det underbara med ödet och ödesvägarna är dessutom att de är meningen att man ska klara dem… det kan vara en tröst om man känner att man står inför en enorm utmaning… det är faktiskt meningen att man ska klara den om man bara vågar ta sig an den och tar lärdom av misstagen.

När jag ser och spår ödesvägar så märker jag att många har lite svårt att förstå det knepiga med dem. Att man behöver göra saker som man inte riktigt vet hur man ska göra, att behöva ta utmaningen för att kunna nå målet och framför allt att man på olika sätt behöver övervinna sig själv. Det är lika svårt som att gå vilse i fjällen, men precis som min man och jag visste att om vi bara hittade till bilvägen så skulle vi kunna ta oss hem, så är meningen med ödesvägen att man ska klara den. Andevärlden hjälper, stöttar och hejar på så gott de kan för de vill verkligen att vi ska klara våra utmaningar.

Livet behöver vara som att gå vilse, för om man aldrig någonsin går vilse så kommer man aldrig få chansen att hjälpa sig själv genom att hitta rätt.

Tack för att du tittade förbi!!!

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: