Vem fan tror på andar???

Jamen alltså seriöst, vem fan tror på andar och att det ska finnas en andevärld, som man kan se och prata med och sen dessutom skuttar det runt tomtar och troll??? Då har man ju minst två skruvar lösa och lider av för livlig fantasi. Ja men eller hur!!!!

Alltså jag ska vara helt ärlig… jag är otroligt vetenskaplig av mig. Jag har studerat psykologi, pedagogik, sociologi, religionsvetenskap, religionshistoria, biologi, fysik, medeltidshistoria och tyska. Jag har lärt mig att ifrågasätta allt… jag menar verkligen allt.

Jag har verkligen ifrågasatt att det skulle finnas något som en andevärld, gudar, naturväsen och dessutom förmågan att kunna se och höra dem. För seriös, vem tror på sånt?

När min man och jag köpte vår första gemensamma bostad så fick vi ganska snabbt lära oss vad andevärlden kan göra. På den tiden var vare sig han eller jag speciellt mediala. Det var mest i drömmar som vi ibland kunde få budskap. I alla fall: vi hade en gammal byrå i vår hall och på den satt tunga järnhandtag. Alltså verkligen tunga handtag och om man lyfte upp handtagen och sedan släppte dem så slog de emot byrån så det sa ”klonk”. En kort tid efter att vi flyttat in i vår bostad började det låta ”klonk”.

”Klonk, klonk, klonk” morgon som kväll… varje dag. Vi var inte i närheten av byrån, nej ingen var där…ändå sa det ”klonk”. En granne var på besök hos oss och såg plötsligt hur ett av handtagen lyftes upp och sedan föll ned med ett ”klonk”. Så det var inte bara vi som upplevde detta: nej, det höll på hela tiden även när vi hade besök.

En dag stod jag och duschade. Toalettdörren var låst och jag hade duschdraperiet fördraget. Plötsligt såg jag en skugga klart och tydligt. Den gick förbi duschen mot handtvättfatet. Jag tog för givet att det var min man och började prata med honom, men fick inget svar. Jag var klar med duschandet och skulle ut genom dörren… men den var låst.

Jag gick till min man som satt i andra ändan av huset och frågade varför han inte hade svarat när jag pratade med honom…men han bara tittade å mig: nej, jag har inte varit på toan. Jag har suttit här hela tiden och spelat. MEN JAG SÅG JU SKUGGAN!!!! Klart och tydligt.

Klonkandet och annat som hände blev allt intensivare så vi tog till oss budskapet från andevärlden och flyttade därifrån. I vårt nya hem så stod byrån återigen i hallen, men under de 15 år den stod där kom det inte ett endaste lilla ”klonk” från den.

När jag sedan upptäckte min egen mediala förmåga så ifrågasatte jag den hela tiden. För helt ärligt… hur är det ens möjligt att höra andevärldens svar inom sig själv???

Min man och jag pratade om att åka iväg en vecka. Så gick jag en promenad och pratade som vanligt med andevärlden när de sa till mig att det är viktigt att ni åker till det just det där stället. Jaha, frågade jag … varför då? Jo, ni ska förhindra en olycka. Den FÅR INTE ske och bara ni kan stoppa den. Andevärlden berättade exakt vad det hela handlade om, vilka personer det rörde sig om och hur vi skulle förhindra olyckan. Jaja tänkte jag… säger ni det så….

Vi gjorde som andevärlden sa: vi åkte till stället… min man höll sina seanser och privata sittningar och när allt var klart så frågade jag honom: Helt ärligt… var det någon där som ens var något i närheten av det andevärlden sagt till mig? Min man tittade förvånat på mig och svarade ”självklart… det trodde jag du förstod”.

Jag var helt förbluffad… allt det andevärlden hade sagt stämde till 100 %. Budskapet var nu lämnat och det var som en lättnandes suck bland andarna. Senare kontakt med personerna visade att olyckan verkligen var stoppad. Hur var det ens möjligt att lyckas med något sådant?

För att inte tala om när vi var uppe i fjällen och jag skadade mitt ena knä…rejält. Det var första dagen och vi skulle gå upp för ett berg. På vägen ner bar jag min dotter på ryggen och då blev belastningen för stor så något skadades i ena knäet. Rejält! För jösses vad jag fick ont, en fruktansvärd smärta så fort jag bara rörde mig en millimeter. Det blev värre och värre och bara att ligga ner och andas gjorde ont till slut.

Dagen därpå var det lika illa så min man gav mig lite healing i några minuter. Knäet kändes genast bättre och jag kunde gå i alla fall. Knäet blev sedan bättre och bättre under dagen och nästa dag var smärtan borta. Jag kunde gå och bära min dotter på ryggen igen och det var som om skadan aldrig hade funnits.

Det här är bara tre händelser som egentligen inte borde kunna ske. Ett tung järnhandtag borde inte kunna resa sig upp av sig själv och släppas ner med ett klonk, jag borde under inga som helst omständigheter kunna vet saker om för mig helt främmande människors liv och förhindra saker att ske i annan del av landet och ett skadat knä borde under inga omständigheter kunna läka på bara en dag. Ändå så är det just detta som har hänt.

Nej, jag tror inte heller på andevärlden…. istället VET jag numera att andevärlden finns. Jag vet att det andevärlden säger till mig faktiskt stämmer och jag vet att man med energi från andevärlden kan skapa riktiga mirakel. Fortfarande förvånas jag ofta över hur otroligt allt är, för det är verkligen otroligt, men sant. Just som häromdagen då jag låg helt stilla i sängen och tittade på drömfångaren ovanför… den var också helt stilla. Jag sa…. kan ni få den att röra sig…. kan vi väl sa andevärlden och så började den sakta men säkert att vrida sig fram och tillbaka, fram och tillbaka. 🙂

Ja, man upphör aldrig att förundras.

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: