Och så gick han vidare…

Igår hände en lite märklig sak. Ja, faktiskt lite märkligare än i vanliga fall. Igår sa jag hejdå till min pappa…för alltid.

Det är över 18 år sedan min pappa dog. Vår relation i livet var inte särskilt bra. Han var mest arg och jag var mest rädd, men efter hans död så fick vi ändå till slut den relation som vi borde ha haft i livet. Hans närvaro som ande blev viktig för mig och på något vis kände jag att han ändå var min familj som alltid stöttade mig i ur och skur. Han blev till slut den pappa som han aldrig riktigt lyckades vara i livet.

Men det senaste halvåret har hans ande varit mer och mer frånvarande. Han satt inte längre alltid i bilen när vi åkte, han tittade inte längre på när barnen lekte och när alla andra andar i huset samlades för fest och samtal så var han sällan där. Han kunde skymta förbi ibland, men det blev allt ovanligare. Ingen som gick runt i grön jägarhatt och spelade dragspel för allt och alla.

Jag förstod dock varför han var så frånvarande. Det var dags för honom att förbereda sig för ett nytt liv. Ett nytt liv och en ny chans att utveckla sig. Också en chans att gottgöra en del av de fel han gjorde i sitt förra liv. Ett nytt liv är något andar arbetar hårt med. Det är mycket som ska planeras, ordnas och förberedas inför. Det finns så många val och möjligheter i ett liv och dessa måste väljas med omsorg så att anden/själen utvecklas så bra som möjligt. Jag förstod att han var upptagen med sin förberedelse och att han behövde distansera sig från oss levande i familjen för att kunna fokusera på sitt eget arbete.

Igår var dock stunden kommen då det var dags för oss att ta farväl av varandra helt. Sista gången då han tittade till oss, gav hälsningar och sista gången han gav mig en kram. Det var vemodigt samtidigt som det kändes rätt.

Vi gick en promenad runt en vacker liten sjö där jag bor medan jag pratade med honom. Solen sken och trädens höstfärger var otroligt vackra. Han bad ännu en gång om ursäkt för att han inte hade varit den pappa han borde ha varit åt mig, men jag sa att jag var glad ändå. Min uppväxt har trotts allt gjort mig till den jag är och trotts mina små knepigheter är jag glad att jag är den jag är. Han gav mig ett par sista råd och bad mig krama om barnen från honom.

En sista kram och nu är han borta för alltid på sätt och vis. Vi kommer aldrig träffas igen vare sig på denna sida eller på andra sidan. Vi kommer gå om varandra så att säga. Den delen känns lite märklig, men inget att göra något åt. Det är som det är.

Så med dessa ord vill jag skicka till min pappa all min kärlek och all lycka till. Jag hoppas du går din nya ödesväg med mod och kärlek. Att valen blir lättare att göra och att du slipper fastna i alkoholens klister.

Tack för att du ändå la grunden till den jag är. Allt var inte dåligt. I många stunder så var det ändå du som hade rätt (ja, jag erkänner det).

Till minne av pappa ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: