Hur gick det sen….

Det var ett tag sedan jag skrev här och då var det mina tvivlande tankar som jag delade med mig av. Sommar och barnens sommarlov kom sedan och med det blev det inte så mycket tid till att skriva här, men tankarna fanns kvar och bearbetades för fullt och det hände en del saker lite sakta men säkert.

Den mörka gropen kändes plötsligt inte så djup och besvärlig utan en dag så såg jag att det ju faktiskt hängde en repstege nerför kanten och det var bara att klättra upp. Därefter har saker och ting ljusnat igen. Egentligen har det mesta handlat om att hitta kärleken till mig själv och är det någon som är svår att älska så är det ofta just…sig själv.

Att förlåta andra människors fel och brister kan vara en utmaning, men oftast går det bra när man inser vad det var som fick personerna att agera på det ena eller andra sättet. Men att förlåta sig själv för samma fel och brister… ja, det är mycket svårare. Jag eftersträvar perfektion när det kommer till allt jag gör. Allt jag gör ska vara så perfekt som möjligt och minsta lilla fel eller brist, ja då rasar världen för då känner jag att jag inte duger till något alls.

Det är ganska fånigt egentligen att tänka så. Självklart är ingen felfri och självklart så gör alla fel och misstag, men när det kommer till de egna misstagen … ja , då blir det svårt att förlåta dem.

Varför gjorde jag så? Varför sa jag så? Kunde jag inte ha gjort det bättre? Varför lyckas alla andra med det där, men inte jag? Varför blir det jag gör inte lika fint och bra som andras?

Då dröjer det inte länge förens man då står där och gräver sin ”skamgrop” i marken att hoppa ner i och vägra komma upp ur. Ja, där satt jag i alla fall och ville bara kasta in handduken med det mesta. Naturligtvis var andevärlden där hela tiden och tittade på… allihopa mina nära och kära på andra sidan som följer med mig i ur och skur. De stod där vid kanten till gropen och tittade ner på mig och sa:

”Vad i hela fridens namn håller du på med? Hade du tänkt sitta länge där nere? undrade de.

Ja… jag vill inte komma upp” svarade jag.

”Nu är du fånig” svarade de.

”Det må så vara… ibland får även völvor vara fåniga”, svarade jag.

”Nej, sånt har vi inte tid med… nu kommer du upp och tar tag i dina problem” och så kastade de ner en repstege till mig.

Ja, det var ju bara att klättra upp och komma till insikt att ingen är perfekt. Alla har vi styrkor och brister och att verkligen älska sig själv handlar om att lära sig inse sina styrkor och hur man kan använda dem för att kringgå sina brister. För brister har vi alla, vare sig vi vill erkänna det eller inte.

Min största brist är just att inte kunna acceptera min imperfektion. Så fort jag inser brister eller gör misstag så rasar min värld. Men samtidigt är det ju just genom misstagen som jag får en möjlighet att lära mig nya saker och det är den svåra biten att ta till sig. Att man verkligen behöver göra misstag för att kunna lära sig och utveckla sig.

Att ta sig upp ur gropen handlar oftast om en sak: att ta tag i sig själv och sina problem och finna en lösning på dem så man kan gå vidare. Det är svårt och tufft att möta sina egna demoner, men att ständigt gömma sig för dem och vara rädd för dem löser ingenting för då sitter man i den där gropen resten av sitt liv.

Inre demoner är något som de flesta har, ja, kanske rent av alla människor har det på olika sätt. Demoner som skapas i vårt inre av våra tankar och våra känslor som ibland blir så mörka och hotfulla att man inte vågar annat än gömma sig, för hur ska man finna kraft och mod att möta dem? Dessa inre demoner är verkligen ett elände att tas med, men samtidigt så är det bara genom att möta dem som man kan få en chans att gå vidare.

Min demon är att acceptera att ingen är perfekt…. minst av allt jag. Alla gör misstag, alla har brister, alla har dåliga dagar … även jag. Ingen kan vara älskad av alla, men bara för att inte alla älskar mig betyder det inte att ingen alls älskar mig för den jag är med alla fel och brister. Tvärtom så finns det en del som verkligen gör det i ur och skur, år in och år ut, för att de ser mer än bara fel och brister hos mig.

Så här står jag nu och försöker vända bort blicken från de där känslorna av brister och istället titta på det fina jag har omkring mig och det fina jag gör. Det är inte enkelt och det kommer nog att ta många år innan jag något så när har lärt mig att använda mina styrkor för att kringgå bristerna.

Den stora kraften är att veta att jag är inte ensam med detta. Vid in sida finns min familj som älskar mig för den jag är och jag har andevärlden som också älskar mig för den jag är. Det är något vi alla har om vi bara väljer att förstå att de finns där. Ingen är någonsin ensam, alla har alltid någon vid sin sida som älskar den för just den personen den är med alla tänkbara fel och brister. Det är inte alltid man ser eller känner deras närvaro, men de finns alltid där och det ger stor styrka och kraft att veta om det.

Jag hoppas att du som läser detta haft en härlig sommar. Vi syns och hörs snart igen!

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: