Tvivel

Dunk, dunk och ännu mera dunk… jag står och dunkar huvudet mot väggen och undrar vilken som ska ge vika först… huvudet eller väggen. Ja, för nu står jag här och dunkar huvudet i väggen igen… ja, metaforiskt alltså. Likväl så ger det mig huvudvärk när jag om och om igen gräver ner mig i mina mörkaste tankar som alla bygger på tvivel och rädsla.

Tvivel på vad och rädsla för vad? Ja, det är just det jag också försöker komma underfund med. Vad är det jag tvivlar på och vad är det jag är så förbaskat rädd för egentligen?

Är det andevärlden jag tvivlar på? Nej, det är inte dem jag tvivlar på. De finns ju uppenbarligen där, det har jag både sett och hört… många gånger och det de säger till mig säger de till andra också så det stämmer ju. Det som jag däremot inte förstår är: varför jag?

Varför vill andevärlden i huvud taget befatta sig med med lilla rädda Rosemarie? Vad är det de ser som jag inte jag lyckas se?

Mitt liv har inte varit enkelt på något vis och är det något jag tidigt fått lära mig är att veta min plats och aldrig någonsin tro att jag är någon värd att ha att göra med. Från första till sista dag i grundskolan fick jag höra och känna hur de flesta föraktade mig pga. mitt utseende. Var det inte det så var det mitt ursprung eller ja… jag vet faktiskt inte varför ingen ville veta av mig. När jag frågade varför så fick jag aldrig något svar.

Jag hoppades att vuxenlivet skulle vara enklare att ta sig fram genom, men även där så vändes ryggar mot mig hur jag än kämpade. Arbetsgivare som prisade mitt arbete, men när tjänster skulle tillsättas så var det alltid någon yngre som fick jobbet och ännu en gång uteblev svaren på varför.

Så varför skulle helt plötsligt andevärlden behöva mig? Vad är det som säger att inte också de kommer att göra som livet gjort i största allmänhet och vända ryggen åt mig? Och där står jag och tvivlar på hur livet någonsin kan ge något annat än att veta min plats.

Hur hittar man styrkan att våga tro på sig själv? För egentligen handlar det inte om något annat än min tro på mig själv. För det finns en annan sida av mitt liv också, en sida som jag kanske inte alltid ser lika klart.

I snart 22 år har det funnits en person som stått vid min sida i vått och tort. Som torkat mina tårar när jag gråtit och skrattat med mig när något roligt hänt. En som alltid lyssnat på mina tankar och funderingar och delat med sig av sitt inre. En som oroat sig för mig och som tagit hand om mig när jag behövt hjälp. En person som sa ja till mig i kyrkan och som höll min hand när våra barn föddes.

Foto av Jeremy Wong pu00e5 Pexels.com

Om det finns en som tror på att jag har något värde så finns det kanske fler. Men själv har jag svårt att se dem ibland och det är där jag grävt ner mig i denna stund. Jag tror inte att jag är ensam om det. De flesta kan nog ha stunder då de sitter i en liten grop och undrar hur de ska lyckas ta sig upp ur den igen.

Att våga tro på sig själv och sitt eget värde är kanske den största utmaningen man kan möta. Ingen annan kan utkämpa den striden än man själv. Att inse att man duger som man är trots att man inte är perfekt, att se sin egen styrka när man i sig själv är som svagast, att älska sig själv för att man är värd att älskas oavsett vad andra tycker eller inte tycker om en. Att komma över rädslan för sig själv.

För det är först när man tror på sitt eget värde som man kan börja tro på att även andra kan se en som värdefull. Dunk, dunk, dunk…… väggen är fortfarande där och huvudet likaså.

Jag önskar jag kunde ge ett bra svar på hur man tar sig ur gropen man grävt, men helt ärligt så har jag inget bra svar. Andevärldens svar på frågan är: insikt.

Att inse att man har ett värde och en betydelse inte bara för sig själv utan för hela andevärlden oavsett vem man än är i den fysiska världen. Först då kan man kliva ur gropen och gå vidare.

Så jag får begrunda saken ett tag till och hoppas att den insikten trillar ner i huvudet snart… innan huvudvärken tar över på riktigt. Och om du känner likadant och känner dig ensam i din grop, försök kika över kanten så lovar jag att vinka till dig från min grop.

Ta hand om dig!

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: