Min far och jag

Rädsla… enorm rädsla. Det är nog det ord som bäst kan beskriva vad jag kände för min pappa under min uppväxt. Alkohol i kombination med ett temperament som kunde explodera för minsta lilla skitsak och ett behov att att vara i krig med allt och alla gjorde att jag mest kände rädsla för honom.

Samtidigt så visste jag att det fanns en annan sida av honom. En dag så sa han till mig att han var så ledsen för vad han gjorde mot oss i familjen. Han ville oss inget illa, men allt blev bara så fel hela tiden. Han grät och jag förstod på något vis att han inte var en elak människa, bara en som inte kunde kontrollera sig själv. Och det sårade honom nog egentligen lika mycket som det sårade oss andra i familjen.

På något vis så var han ändå den som gav mig mest stöd när jag behövde det. Jag har alltid varit tjurskallig och gick min egen väg och han ställde sig egentligen aldrig i vägen… vilket andra i familjen åt andra sidan gärna gjorde. Nej, faktiskt så gav han mig sitt samtycke och lät mig gå utan bråk.

Dagen efter att min och makens första bröllopsdag så dog han. Jag var 23 år gammal då…och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslorna då jag fick beskedet om hans död. Till viss del var det befrielse, en befrielse från rädslan. Samtidigt var det också en sorg över alla dessa sår som han orsakat på alla i familjen. En natt senare så besökte han min man i en dröm och bad om ursäkt för allt han gjort mot oss.

Med tiden så blev han en del av min värld genom att ofta vara med i mina drömmar. I början kunde jag känna rädsla för honom där också men med tiden så vande jag mig vid att han var där. Och en av de allra vackraste och finaste sakerna han gjorde för mig där var natten efter att jag sagt upp bekantskapen med min mamma. I drömmen stod jag där med en blomma i handen som jag fått av min mamma. Det var fullt med småkryp på växten och jag ville inte ha den. Han kom fram till mig och tog blomman ur min hand och sa ”Nu har du blivit vuxen”, sen gick han iväg med blomman och jag var fri. Det var faktiskt en enorm lättnad att han stöttade mig i mitt beslut.

När jag insåg min mediala förmåga så var han en av de första andarna som jag pratade med. Vi pratade ut… för första gången någonsin… och vilken befrielse det var. För oss båda antagligen. Jag kunde säga vad jag verkligen ville säga utan att behöva vara rädd för att åka på stryk och han kunde ge sin syn på saken. Vi blev vänner och han blev efter det den pappa som jag önskat att han hade varit i det verkliga livet.

Egentligen var han en fantastisk människa med ett liv som lätt skulle kunna göras till både bok och film. Ett sånt där liv som man tror skulle vara påhittat om man inte visste att det inte var det. Det intressanta är dessutom att han många gånger hade kusligt rätt om saker och ting. Enda saken han hade helt fel om var att han i livet föraktade alla som trodde på andar och spöken. Nu är han själv en ande och har en dotter och en svärson som talar med just andar och det har jag påpekat det för honom ett flertal gånger och han brukar svara med ett skratt: ”ingen är perfekt, till och med jag hade fel ibland”.

Hans ande bor med mig och min familj. Han är här och håller ett öga på oss alla och är den pappa som han borde ha varit i livet. Jag är glad att det blivit såhär och att vi kunnat lösa det som hände under min uppväxt. På något vis är jag ändå glad att jag haft den uppväxten för den gjorde mig trotts allt till den jag är idag. Allt var inte dåligt och allt var inte fel. Han lärde mig att det finns en enorm styrka i att gå sin egen väg här i livet. Man ska inte vara som alla andra, man ska vara sig själv.

Foto av KoolShooters pu00e5 Pexels.com

Efter hans död har jag bara besökt minneslunden där han ligger begravd en gång och det var bara för att min mamma skulle dit. På något vis skulle det kännas helt galet att gå dit igen. Det är ju bara hans aska som ligger där. Hans ande är alltid med mig vart jag än befinner mig och minnet av hans liv sitter i mitt eget huvud. Askan är bara aska, men hans ande är på riktigt. Jag vet dock att han snart kommer att lämna mig för att gå vidare med sitt. Han kommer att återfödas till en annan kropp och ett annat liv och frågan är om vi kanske någonsin möts igen vare sig på denna sida eller andra sidan. Sånt är livet.

Vad jag vill säga med detta är att relationer fortsätter även när någon dött och gått över till andra sidan. Det kan till och med bli en möjlighet till en bättre relation. En relation med lite större insikt och där kärleken kan läka såren från det fysiska livet. Det betyder inte att man måste förlåta allt som skett, tvärtom. Vissa saker går faktiskt inte att förlåta och vissa relationer ska man undvika lika mycket i det fysiska livet som på andra sidan. Men man ska inte vara rädd för att relationer som har problem i det fysiska livet måste fortsätta vara problematiska efter att den ena eller andra gått över till andra sidan. Vissa saker går att lösa till det bättre och det tycker jag är något som är viktigt att komma ihåg. Väldigt viktigt att komma ihåg.

Tack för att du tittade förbi! Önskar dig en trevlig fortsättning på dagen!

Kram

Rosemarie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: